H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

99     DINGTUNA STORKOMMUNS ARKIV

Den storkommun som med Dingtuna som centralort tillkom vid årsskiftet 1951/52 hade en ganska olycklig långsmal form. Därtill kom, att det rörde sig om ett tvångsäktenskap för den sydligaste däri ingående delen, Västerås - Barkarö. Fröet till en ändring var från början sått.

Dingtuna storkommuns korta historia 1952-1966 är ytligt sett blott en fortsättning av primärkommunens historia 1863-1951, i annat sammanhang skriven. Dingtunadelen av storkommunen kom i kraft av högre befolkningstal att från början kraftigt dominera över

Barkarö- och Lillhäradsdelarna.

Genom alla år kvarstod C. Aug. Carlsson som fullmäktiges, Gösta Tunberg i Ytterhälla som kommunalnämndens ordförande. Och det kommunalpolitiska handlande som kanske främst signerades av dessa män och Paul Larsson i Vendle betecknades någon gång av Barkaröminoriteten som dingtunensisk sockenpolitik.

Det är dock härvid att märka, att redan storkommunbildningen som sådan talade för, ja nödvändiggjorde en centrumbildning vid Dingtuna station. Grunden till en sådan mer betydande tätort hade lagts redan före kommunsammanslagningen, och en stor del av

kommunens kraft kom nu att inriktas på en fullföljd av denna utvecklingslinje.

I bostadsbyggandet, i vatten- och avloppsfrågorna, i skolfrågan, i allt viktigt som hände dessa år förnams en naturlig tendens till lösningar med tonvikt på den centrala dingtunabygden. Men Barkarö bedrev en seg motståndspolitik, baserad på medvetandet om att den närbelägna stora staden hade en väl så naturlig väg för sin utveckling mot Barkarö som mot Dingtuna.

Redan 1957 låg på länsstyrelsens bord en framställning från medborgare i Barkarö om införlivning av Barkarödelen av Dingtuna storkommun med Västerås stad. Så begynte de utredningar som småningom resulterade i kommunblocket Västerås och i beslut om sammanslagning med Västerås ej blott av Barkarö utan av hela Dingtuna storkommun, liksom ock av Skultuna, Tillberga och Kungsåra.

Den nya skolans behov av stora enheter och påträngande regionplanefrågor hade snabbt dragit ett streck över det begynnande 50-talets administrativa indelning. I storkommunens ställe träder regionkommunen. Den envisa Barkaröoppositionen var blott det lilla skredet som satte den lokala lavinen i rörelse. Utvecklingen var i själva verket förutbestämd.

De osedvanligt utförliga fullmäktigeprotokollen utgör en ovanligt intressant läsning - ett kommunalhistoriskt forskningsmaterial av rang.