H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

144    DRÄTSELKAMMARENS I VÄSTERÅS ARKIV

Sveriges städer åtnjöto i äldre tid en hög grad av kameralt självstyre. Kungliga privilegier och donationer samt absolutistisk doktrin indicerade emellertid statliga ingrepp i städernas allmänna ekonomiska förvaltning, och under senare 1600-tal och begynnande 1700-tal dominerade magistraten över fritt borgerskap jämväl på detta område. Frihetstiden kom med ökat självmedvetande för borgerskapet. En ofta seg dragkamp med magistraterna om kontrollen över de allmänna medlen inleddes. Den ledde omsider till seger: drätselkammarinstitutionens oliktidiga införande.

Under maktkampen mellan borgerskap och magistrat fördes borgerskapets baner av stadens äldste. Denna institution hade gammal hävd, och dess befogenheter hade preciserats i den märkliga kungliga stadgan den 26 december 1619 om städernas administration och uppkomst i riket. Denna författning åberopades ständig av stadens äldste i den nämnda maktkampen. De tvivel om huruvida den blivit i vederbörlig ordning utfärdad som nu råda funnos icke då. Det gällde att återställa det skick som stadgan velat skapa.

Hur tedde sig då detta skick? Stadens beslutanderätt i bevillningsfrågor skulle utövas av magistraten och stadens äldste i samråd. Verkställande ekonomiskt organ skulle vara "de sju män", en borgmästare, två av rådet samt fyra av stadens äldste, alla valda vid Valborgsmässo på ett år. De skulle av magistraten och de äldste "giöras fullmäktige at utkräfia, anamma och under händer hafwa alla Stadzens inkomster wissa och owissa", vad namn de hava kunde. På rådstugan skulle inrymmas dem ett särskilt rum, där de kunde sammankomma och rådslå om stadens inkomsters förbättrande. Men i valv skulle förvaras alla medel såsom ock göras kistor och lådor, där brev, skrifter och räkenskaper skulle inläggas. De sju männen skulle årligen inkräva stadens skattemedel, och till dem skulle överantvardas jämväl alla andra stadens intrader, rådet dock obetaget att på deras förslag förpakta inkomsterna. Även alla utbetalningar skulle verkställas i de sju mäns närvaro och med deras samtycke. Efter verksamhetsårets slut skulle de sju män göra räkenskaper inför K.M:ts ståthållare och magistraten. Därpå skulle deras räkenskaper revideras av representanter för stadens äldste. För bättre riktighets vinnande skulle de sju män "hafwa sin Edsworne Skrifware", som noga skulle uppteckna alla inkomster och utgifter, dag, personer, orsak, anordnare, och skulle han jämte de sju stånda ansvar för räkenskaperna, "efter som han och alla Bref, Skrifter, Räkenskaper, Afräkningar, Contracter och annat slikt" skulle hava i ordning, när så påfordrades.

Så såg alltså den ordning ut som under frihetstiden av städernas äldste åberopades till stöd för krav på kontroll över städernas ekonomi. Exempel funnos att hänvisa till. I flera städer funnos sjumans-

kamrar, och på sådana orter betydde drätselkammarens införande föga mer än en namnförändring på en redan befintlig institution.

Hurudan var då å andra sidan den i städerna i övrigt gällande ordning, varemot städernas äldste opponerade? Förhållandena i Västerås torde härutinnan få anses belysnade. I Västerås hade någon sjumanskammare aldrig kommit till stånd. Den kontroll stadens äldste en gång haft över utanord-

nandet av borgerliga medel till allmänna behov hade under enväldet gått förlorad. Och den borgerliga egenrevisionen av stadens räkenskaper hade reducerats till i bästa fall en ren formalitet. Såväl de

statliga uppbördsräkenskaperna som räkenskaperna över stadens enskilda medel, tidigare förda av borgerliga förtroendemän, kämnärerna, fördes nu av stadskassören, vilken tillsattes av magistraten och betraktade sig som dess tjänsteman.

Redan under tidig frihetstid skedde i dennna ordning förändringar till förmån för stadens äldste, vilka kunde stödja sig ej blott på 1619 års stadga utan också på myntfärdade kungl. resolutioner och hovrättsbrev. Någon sjumanskammare lyckades de icke få till stånd, men de återerövrade sin del av makten över anordningarna liksom också revisionen av räkningarna över stadens enskilda medel. Dessa voro av två slag, anordnade medel och taxerade medel. De anordnade medlen härflöto ur källor som öppnats genom kungl. privilegier och donationer, vågmedel, inkomster av donerad jord, källarfrihetsmedel etc. Taxerade medlen återigen voro skattepengar, efter öretals- eller annan princip utdebiterade av borgerskapet för vårdande av gemensamma angelägenheter, fattigvård, brandskydd, brobyggnad etc. Det kunde av magistraten icke bestridas, att stadskassören i sin befattning med sistnämnda medel hade sin huvudman i stadens äldste. Dessa hävdade emellertid i strid med magistraten, att även anordnade medlen borde läggas under borgerlig förvaltning.

Läget var labilt. Då stadskassören Bodell inemot 1790-talets slut råkade i svår uppbördsbalans, varav följderna måste bäras av såväl magistrat som borgerskap, kulminerade de rådande meningsmotsätt-

ningarna. En reglering av räkenskapsföringen i staden vidtogs. Stadens äldste överläto med stöd av en kunglig resolution taxerademedelsredovisningen till en sin särskilda tjänsteman, en stadsbokhållare.Fullt utvecklad framträder stadsbokhållareinstitutionen år 1822. Avsikten med den var att på en mans hand under staden äldstes exklusiva överinseende samla alla stadens inkomster. Borgerskapet hade i 10-talets kyrkogårdsbyggnadskommission skaffat sig en dyrköpt med god erfarenhet av självständig kommunal administration och var nu fullt moget att bära ansvaret för stadens hela ekonomi.

En ny tid, en tid av allmänt medborgerligt engagemang stod för dörren. Den nya tjänsten var embryot till sjumans- eller drätselkammaren. De avgörande besluten om dennas bildande fattades hösten 1826. En av de drivande krafterna i sammanhanget var Fredrik Ridderstolpe. Enigheten var stor i detta ärende. Frågan var egentligen blott, hur den nya institutionens ledamöter skulle tillsättas. Det gemena borgerskapet, hantverkarna, yrkade på val per capita, medan de ledande handelsmännen höllo hårt på öretalsprincipen. Efter hård strid segrade denna princip, som genom århundraden säkrat fåtalsväldet i staden. Av länsstyrelsen underkändes den visserligen, men kapitalets dominans i de borgerliga besluten säkrades genom andra medel. Enligt det av K.M:t den 16 maj 1827 fastställda reglementet för "Drätsel-Kammaren uti Westerås Stad" skulle valen förrättas per capita men klassvis. Handelsmännen skulle välja 3 ledamöter och hantverkarna 3, dessutom - och det var det avgörande - hus- och jordägarna 2. Fåtalsväldet var tryggat.

Om innehållet i detta första reglemente för Västerås stads drätselkammare kan jag eljes fatta mig kort. Kammaren skulle årligen till hälften förnyas. Dess huvuduppgift skulle vara att omhänderhava stadens inkomster samt verkställa dess utbetalningar och byggnadsföretag. Magistraten fortfor att vara stadens styrelse. Kammarens uppgift var icke mycket administrativ -  mera praktisk, kameral. Detta tar sig uttryck i arkivbildningen. Protokollen träda helt tillbaka för räkenskaperna, sammanbindas rent av med dessa under större delen av första halvseklet.

Det begynnande 60-talets kommunallagstiftning gick naturligtvis dock icke drätselkammaren spårlöst förbi. Visserligen förblev magistraten stadens styrelse. Visserligen tog den nybildade fullmäktigeinstitutionen hem hela den vinst i borgerligt inflytande som härflöt av reformen. Men drätselkammarens uppgifter blevo fler, eftersom kammaren gjordes till den mäktiga fullmäktigeförsamlinngens exekutiv och egendomsförvaltare. Ett nytt mer omfattande reglemente utfärdades, daterat den 15 december 1863. Däri stadgades, att kammarens sex ledamöter liksom dess verkställande tjänsteman, stadskamreraren, skulle tillsättas av fullmäktige. Med någon tillspetsning kunde sägas, att drätselkammaren degraderats till en tredje rangens myndighet.

Denna förnedring var emellertid av övergående karaktär. Visserligen bestod 1863 års reglemente i 40 år, men under denna tid begynte en maktförskjutning till kammarens förmån. En rad dugande DK-ordförande, bland dem främst John Karlsson, senare stadens borgmästare, bidrog härtill. Främsta orsaken var väl dock den, att den ökade ärendemängden gav kammaren en favör gentemot de periodiskt sammanträdande fullmäktige. Symptomatiskt var, att i samband med en reglementsförändring år 1888 antalet kammarledamöter ökades till 8 och formella förutsättningar skapades att anställa en ny central stadens verkställande tjänsteman, en stadens ombudsman. Det dröjde, innan sistnämnda möjlighet utnyttjades.

Så skedde först 1907. Dessförinnan hade drätselkammaren fått ett nytt reglemente, 1903 års. Det innebar avsevärda förändringar. Antalet ledamöter blev 10, och formerna för kammarens arbete differentierades. Det stadgades, att större frågor skulle behandlas in pleno, övriga ärenden fördelas på avdelningar. Denna nya organisation prövades några år men slog aldrig igenom. Uppdelningen på avdelningar föll snabbt ur bruk. Plenarbehandling blev regel. Den bättre ärendeberedning, som blev följden av den administrativa apparatens utbyggnad med tjänstemän, specialförvaltningar och nämnder, möjliggjorde detta.

Nominellt kom även 1903 års reglemente att gälla i 40 år. Men drätselkammarens ställning förändrades starkt under detta skede. Under bankdirektör Axel Sundströms långa ordförandetid och Theofil Öbergs tid först som ombudsman, sedan som drätseldirektör, blev kammaren till gagnet stadens styrelse. Denna position kodifierades i 1943 års DK-reglemente. I samband med Öbergs avgång omvandlades hans tjänst nu. Hans efterträdare, tidigare stadsombudsmannen Thjelvar Hedberg fick som stadsdirektör en mer markerad ställning som stadens främste verkställande ämbetsman.

Tio år förlöpa, och drätselkammaren försvagas sannerligen icke under Fritz Eklunds ordförandeskap. Så kommer nya kommunallagen. Med dess ikraftträdande den 1 januari 1955 bortsopas de sista reminiscenserna av magistratens flerhundraåriga funktion som stadsstyrelse. Samtidigt invalidiseras stadsfullmäktiges eget remiss- och utredningsinstitut, beredningsutskottet, till en vanlig enkel valberedning. Kammaren blir utan omsvep "stadens styrelse". Hit koncentreras den kommunalamakten. Kammarens ordförande, direktör Gustaf Olsson, blir stadens starke man, fr.o.m. 1957 med heltidstjänstgöring knuten till stadens förvaltning.

Trots den svällande ärendemassan har ny uppdelning av kammaren på avdelningar kunnat undvikas. Plenarförsamlingens tid har istället ekonomiserats genom tillsättande av ett arbetsutskott och delegering av mindre väsentliga eller komplicerade ärenden.

Arkivförteckningen upprättad av fil.mag. Torbjörn Norman

Västerås i augusti 1963

Sven Olsson

Enl. SFS 1969 nr 780 § 2:2 ändras namnet drätselkammaren till kommunstyrelsen fr.o.m. 1971, varför detta arkiv därefter benämnes Kommunstyrelsens i Västerås arkiv.