H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

232   TEKNISKA VERKENS ARKIV

Tekniska Verkens föregångare var Gaslysnings-Aktiebolaget i Westerås, grundat 1861 och inlöst av staden 1905, vid en tidpunkt, då gaslyktan redan fått stryka på foten för den elektriska lampan. De fullmäktige - Vatten- och gasverksstyrelsen - som trädde i spetsen för det nya affärsdrivande verket, ställdes omedelbart inför synnerligen maktpåliggande uppgifter. Stadens industriella expansion och befolkningstillväxt -  siffran hade sedan 1880 fördubblats - ställde oavvisligen krav på förbättrad energi - och vattenförsörjning. En intensiv utvidgning av driften inleddes. Gasverket utbyggdes 1906 -1907; en ny gasklocka restes 1915. Det gamla vattenverket, uppfört 1886-1888 och snabbt otillräckligt, ersattes av vattenverket vid Hesslö 1905-1907. Elverket utvidgades 1909 och försågs med dieseldrivna generatorer.

Första världskriget snarast accentuerade kraven på den kommunala vatten- och energiförsörjningen. Produktion och avsättning visade en stigande kurva, visserligen med temporära svackor för fredskrisernas år. En drivande och framsynt man, överingenjören Carl Henning, ledamot av styrelsen sedan 1910, trädde 1918 i dess spets. Under hans egid uppfördes det nys gasverket vid Kungsängen 1928-1929 och utvidgades och moderniserades vattenverket vid Hesslö 1931-1934. Avloppsproblemet trädde i förgrunden med ökad befolkningstäthet och industrialisering: 1938 stod det nya reningsverket färdigt. Den blygsamma lokala elproduktionen ersattes från 1915 av inköpt statlig råkraft från Älvkarleby och från ångkraftverket i Västerås. Samtidigt började likströmmen undanträngas av växelströmmen.

År 1936, då lokalhistorikern kunde notera 75-årsjubileum för den lokala gasproduktionen och uppnått halvsekel för den kommunala vattendistributionen, ändrades det numera föga adekvata namnet på fullmäktige till Styrelsen för Tekniska verken i Västerås. Carl Henning behöll klubban till 1941, då han efterträddes av en coming man inom kommunalpolitiken: Gustaf Olsson, sedemera praeses i Stadsfullmäktige och Drätselkammaren. Samtidigt trädde verkschefen, ingenjör Gerhard Gustafsson-Gesten, tillbaka från den tjänst han beklätt sedan rörelsens konstituering 1905. Hans efterträdare blev civilingenjör John Sintern, en man av obetvinglig energi, självtillit, organisationstalang och framsyn.

Krigsårens avspärrningar beredde Tekniska verken utomordentliga svårigheter, särskilt vad beträffar gasproduktionen. Icke minst härigenom, men även som en följd av Sinterns personliga intresseinriktning, kom Tekniska verken att medvetet främja elkraftens utbyggnad. Krigsslutet medförde emellertid en överraskande men övergående renässans för gasen: gasverket vidgades 1946. Elförsörjningen sviktade tillfälligt under ransoneringarna 1947-1948.

Under Gustaf Olssons och John Sinterns ledning genomdrevs vittgående reformer beträffande Tekniska verkens organisation. En snabb mekanisering och rationalisering av driftens skilda led genomfördes.

1950-talet är det stora decenniet i Tekniska verkens unga historia. Västerås vattenförsörjning säkras genom s.k. konstgjord infiltrering: nytt vattentorn reses 1952 på Skallberget. Gasen viker slutgiltigt för oljan. Fjärrvärmeverket - ett Sinterns skötebarn -  realiseras: den tekniskt avancerade värmedistributionen tilldrar sig internationell uppmärksamhet. Fascinerande projekt på atomkraft leker Tekniska verkens styrelse i hågen, men förhoppningarna stäckes genom statsmakternas negativa hållning (1958). Västerås kraftvärmeverk, administrerat av ett eget bolag och utan formellt samband med Tekniska verken men otänkbart dessförutan, markerar ingången till 1960-talet.

För produktionsutvecklingen hänvisas till grafiska framställningar hos Drakenberg, Sven: Västerås stads tekniska verk 1861-1936 (Västerås 1936) samt Olsson, Sven: Västerås stads tekniska verk 1936-1961 (Västerås 1961).

Västerås i stadsarkivet den 30 augusti 1966

Torbjörn Norman