H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

251     HARAKERS KOMMUNARKIV

Harakers kommun styrdes genom alla år av storbönder och brukstjänstemän. När de nyskapade kommunala organen trädde i funktion vid årsskiftet 1862/63, intogs ordförandestolen i såväl kommunalstämman som kommunalnämnden, verksam även som fattigvårdsstyrelse, av kyrkvärden J.A. Andersson i Ulfsta. Men skiftena skedde tätt i denna godsägardemokrati.

År 1865 följde inspektör G. Nilsson på Svanå, år 1867 patron Lars Pettersson på Gräna, år 1871 godsägare J.G. Forsström på Kättsta, år 1873 possessionaten Pehr Larsson, år 1877 återigen patron på Gräna, 1880 J.G. Forsström än en gång och 1881 godsägare Hugo Forsström på Kättsta.

Nu inträdde den förändringen, att stämman fick sin särskilda ordförande, bruksförvaltare C.G. Rogberg på Svanå. Rogberg var en drivande men också en stridbar man. De för bygd och län viktiga järnvägsfrågorna på 60- och 70-talen hade ej föranlett alltför svåra motsättningar. Haraker hade här gjort sin hedervärda insats. Men nu kom striden. Rogberg tog kraftiga initiativ. Han införde en hundskatt, vilken oavkortad tillfördes en nybildad kyrkobyggnadsfond, och genom sina handgångna män, 1887 års revisorer, angrep han medtävlaren Forsström för dålig bokföring och medelsplacering. Ränta på oplacerade medel begärdes av Forsström,

som också tillhölls att redovisa hundskatteuppbörden.

Forsström var bitter. Han hade legat ute med stora förskott för kommunen, alla uppbördsmedel hade ej influtit så, att de kunnat göras fruktbara vid förfallotiden, och hundskatteuppbörden vore kyrklig. " Jag tänker ej öfver hundarne föra någon räkenskap", skrev han. Det vore ej hans skyldighet "att springa från by till by, från koja till koja och snoka efter hundar". Men revisorerna kunde det anstå att efter högt statsrevisorsmönster här gripa in, sakgranskande, "och är alltså rättvist att våra sockenrevisorer traska omkring i vår lilla kommun för att räkna hundar".

Den maktfullkomliges hand förmärktes emellertid under revisionsarbetet. Rogberg hade vid senaste budgetbehandlingen låtit påskina, att han som representant för Svanå själv ägde rätt bestämma kommunens utgifts- och inkomststat och sålunda varit berättigad att själv bli vald revisor. Nu skulle han, Forsström, ställas till rättsligt ansvar; hade verkligen "den hedervärde kommunalstämmans ordförande" någon den minsta rätt att sätta sig till doms över honom. Det återstode blott att tacka stämman för sex år av tolerans och överseende samt att med omedelbar verkan avgå. Rogberg behärskade stämman. Forsström ålades ersätta viss kommunens ränteförlust och entledigades. Rogberg blev vald till hans efterträdare. Under hans tid antogs nytt fattigvårdsreglemente för kommunen, som indelades i 13 rotar. Redan med år 1888 lämnade Rogberg nämndpresidiet, remplacerad av kyrkvärden J.F. Johansson i Sör Spånga, 1891 även ordförandeskapet i stämman. Där ersattes han av inspektoren Jakob Norrby på Svanå.

Bruket behöll sitt grepp om kommunens styrelse. Nämndpresidiet förblev i bondehand. Här styrde 1893-96 nämndeman C.J. Carlsson i Ulfsta, 1897-1900 kyrkvärden J.A. Vedholm i Hasselbäck och därefter kyrkvärden godsägare W.T. Westling i Hagby. Men i stämman fördes ordet efter Norrby hela tiden 1897-1908 av bruksförvaltare G. Hjorth. Det var lugna år. Den enda egentliga störningen inträffade 1904, då lantbrukare F.H. Lundberg på Bengtsbo överklagade ett stämmobeslut att anslå 500 kronor till socknens telefonförening. Motiv: åtgärden vore till gagn blott för ett fåtal. Beslutet återtogs - men ej för besvärens skull utan för att ändamålet täckts "genom enskildas uppoffring".

Med år 1909 blev godsägare Lars Pehrsson på Gräna stämmans ordförande. Brukets dåvarande ägare, Surahammars Bruks AB, hade intet större intresse för kommunen. Ett bekymmer var fattigvården i Svanå rote, mer omfattande än de andra rotarnas tillsammantagna. Bruksförvaltningen önskade avveckla roteindelningen och erbjöd jord och fattiggård i kompensation. Detta var 1910. Först åtta år senare, 1918, sedan Surahammar och därmed Svanå övertagits av ASEA, nåddes en överenskommelse. Två år senare nedlades bruksdriften; Svanå blev lant- och skogsbruk. Bruksförvaltare Helge von Friesen inledde nu, med år 1920, ett nytt Svanåbetonat skede i Harakers kommunala historia. Han stödde sig emellertid, sedan öretalsdemokratins tid löpt till ända, mindre på storföretagets auktoritet än på sin egen och på högerpartiets väljare. Han tog hand om nämndpresidiet. En av hans första stora uppgifter blev att bygga ålderdomshem.

Ekonomin var efter bruksnedläggelsen besvärande. År 1924 gick oppositionen, ledd av en av stämmans revisorer, folkskollärare Eric Lindquist i Hagby, till attack. Kommunens ekonomiska nödläge målades i bjärta färger. Kommunalnämnden och dess ordförande och kassör borde "för framtiden iakttaga den största sparsamhet".Under det gångna året hade betalats ut arvoden till hästuttagnings-nämndens ledamöter mot KB:s direktiv. v. Friesen klarade sig med blotta förskräckelsen och siffrorna 78-71 i votering.

Åren gick. Oppositionen organiserade sig. Eric Lindquist bildade och  lät sig väljas till ordförande i Harakers Småfolks Kommunala Förening, en sammanslutning av "arbetare och småbönder och andra med småfolkets intressen sympatiserande församlingsbor". Man föreslog, att den antikverade stämman skulle ersättas som ordinärt beslutande organ av kommunalfullmäktige. Debatten i stämman blev livlig. Det var den 5 oktober 1930. Den konservativa flygeln leddes av agronom  J. Th. Berggren på Kättsta som fann förändringen t.v. helt onödig. Intresset var enormt; man måste flytta över till en rymligare sammanträdeslokal. Sluten omröstning gav 214 nej mot 162 ja.

Efterdyningarna till denna storm blev värre än stormen själv. Den 28 december 1930 stod de båda partigrupperna åter i harnesk mot varandra. v. Friesen lyckades först vinna valet till taxeringsnämnden med 148 röster mot 143. Därefter skulle utses efterträdare till Lars Pehrsson som nu, efter 22 år, önskade lämna stämmopresidiet. Han föreslog till sin efterträdare Helge v. Friesen. Ivar Helund i Skråmsta föreslog hemmansägare Gunnar Verner i Verntorp. Diskussionen gick hårt på person. v. Friesen tog tillbaka sin kandidatur. Ordföranden ställde proposition och förklarade v. Friesen vald. Denne vidhöll emellertid avsägelsen. Den godkändes. Lindquist fastslog: Blott en kandidat kvarstår; ställ proposition på Verner!

Agronom Berggren ville nu föra fram hemmansägare Harald Wedholm i Hasselbäck. Men den gamle Lars Pehrsson vågade ej utmana den bittra oppositionen. Han ställde proposition på Verner. Svaret blev övervägande nej. Ordföranden konstaterade detta men förklarade ändå Verner vald. Han reste sig, lämnade till tack för långvarigt förtroende till stämman en ordförandeklubba av silver och elfenben samt avgick. En dramatisk sorti! Kassör Carl Nauclér på Svanå överklagade. Stämman fick tillfälle att förklara sig.

Lindquist kom med ett färdigt remissvar. Det hade framhållits, att de kommunala befattningarna borde fördelas på fler händer för bättre skötsel, och von Friesen vore ordförande i kommunalnämnden. Friesen hade hållit med om detta, och ingen kunde vara lämpligare än Verner, begåvad Tärnaelev och de frisinnades landstingskandidat för orten. Lindquist ville protestera mot de "lappofasoner" en del av motståndarna visat. Efter blandade ja- och nejrop förklarade den nye ordföranden, att Lindquists svarsförslag vunnit över besvären. Åtskilliga besvärade sig, bland dem lantbrukare J.A. Hellman i Skepplinge, smeden H. Svensson i Svanå och Helge von Friesen. KB avgjorde mot segrarna. Till stämmoordförande valdes den 26 april 1930 Helge v. Friesen, till vice ordförande hemmansägare Harald Wedholm - enhälligt. Småfolkets Kommunala Förening överklagade vicevalet, då det av naturliga skäl ej kunnat kungöras; v. Friesen hade varit vice. Det blev nytt val, även det dock enhälligt för Wedholm. Högersegern var förkrossande.

Nästa mer allvarliga skärmytsling mellan de stridande partierna inträffade efter taxeringsnämndsvalet 1932. Sluten omröstning hade givit siffrorna 109-49, men klagande hävdade, att felaktiga fullmakter godkänts. Det blev nyval under väldigt tillopp av sockenbor. De klagande förlorade med 223-162. Nästa drabbning i stämman gällde Allmänningsfonden. Nu gällde det emellertid

ej politik utan jordägarintressen. Med stor majoritet anslogs fonden den 10 december 1933 till kyrkans restaurering. Agronom Berggren m.fl. överklagade. Fråga var om stämman eller ägarna av i mantal satt jord disponerade över medlen. Det var en fråga för KB-juristerna att knäcka. Men Eric Lindquist i Hagby vilade ej på sina lagrar.

År 1938 beslöts om fullmäktigeinstitutionens införande. Vänstern gjorde ett bra val. Lindquist vädrade morgonluft. Den 18 december 1938 valde emellertid stämman till ordförande i fattig-vårdsstyrelsen Valdemar Pehrsson i Gräna. Lindquist reserverade sig. Ofta utsåges, framhöll han, till ordförandeskap personer "som aldrig arbetat inom respektive nämnder eller haft en

blekaste aning om nämndens ansvarsfulla arbete". Det funnes skäl till "en skarp protest mot sådant om bristande förstånd och bristande ansvar vittnande förfarandet av en för tillfället hoptrummad tillfällighetsmajoritet, som ej alls återspeglade den fyraårsmajoritet som fastslagits vid nyligen förrättade kommunalfullmäktigeval. Dessa val ha nu gjort slut på överraskningar av

ovan nämnt otrevliga slag. Betecknande är ett uttalande före valet i två vittnens närvaro av en godsägare att fattigvårdsstyrelsens mångårige vice ordförande (även ordförande i nykterhetsnämnden) och som väl först bort ihågkommas vid valet och som har fyraårsmajoriteten bakom sig, han söp för litet och förstod därför ej de här sakerna. Följderna av dessa obetänksamma val har

skapat otrygghet och leda för arbetet inom nämnderna varför ordningsälskande ledamöter avsagt sig ledamotskapet, då det blivit dem omöjligt att se eländet på nära håll."

Ord och inga visor! Valdemar Pehrsson lät sig emellertid ej bekomma, blev mångårig och framgångsrik fattigvårdsordförande.

Fullmäktigeinstitutionens tillkomst medförde onekligen lugnare umgängesformer i det kommunala livet. Fullmäktigeordförande blev Helge v. Friesen som också satt kvar i nämnden. Han avgick med år 1947. Ordförande i nämnden blev nu Gunnar Johansson i Ulvsta, ordförande i fullmäktigeFörsamlingen handelsföreståndare Erik Jantelius i Ulvsta. Den sistnämnde lämnade orten 1949 och efterträddes av kassör Melker Larsson på Svanå. Harakers sista kommunala år förflöt i kommun- sammanslagningens tecken. Det rådde intet vemod inför förändringen. Haraker önskade sammanslagning med Skultuna och hade intet emot samverkan med Romfartuna. Man gick in i den nya storkommunen med tillförsikt.

Västerås i stadsarkivet den 27 mars 1967

Sven Olsson