H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

262   KUNGSÅRA KOMMUNARKIV

Kungsåra 89-åriga historia som primärkommun (1863-1951) presenterar ett skeende dominerat av de självägande bönderna, ett bygdedemokratiskt kollektiv som inom sig vetat väl fördela bördan av de allmänna ärendena.

Det började i stort lugn. Kommunalstämmans och kommunalnämndens förste ordförande var hemmansägare J.E. Andersson i Karlby. Han var en dugande kommunalman, allmänt respekterad i bygden. I oktober 1863 klubbade han ett beslut, att Kungsårabönderna skulle, i likhet med yrkesbröderna i Skultuna, bojkotta Folkmarknaderna i Västerås. I mars 1864 kunde han befordra till verkställighet ett nytt reglemente för socknens magasinsfond av år 1750, varigenom

den utlånade naturaspannmålen förvandlades till ett penningkapital, städse parat att vid dålig skörd aktiviseras i livsmedelsköp.

Med utgången av år 1864 utlottades J.E. Andersson i Karlby ur nämnden. Han ersattes som ordförande där av hemmansägaren P.A. Engström i Väsby, denne i sin tur två år senare av Daniel Jacobsson i Råby. Efter slutfört 4-årsmandat lämnade J.E. Andersson ej ogärna stämmopresidiet till hemmansägaren L.E. Eriksson i Karlby. Entusiasmen för den kommunala gärningen var ej över sig i socknen. Inspektoren  P. Palm på Gottsta, som ingick i den nya ämndbesättningen, överklagade invalet. Det var L.E. Erikssons första allvarliga ärende i tjänsten.

Det blev fler. Det gällde bl.a. att ordna barnmorskefrågan för socknen. Man riktade sina blickar mot Irsta, men där fick man nej. Istället förnyades ett tidigare mångårigt engagemang med Kärrbo. Det allt överskuggande problemet i dessa år var emellertid missväxten och svälten. Härute i Kungsåra var visserligen följderna ej alltför svåra. Men man tog undsättningslån för ordnande av sysselsättning åt de arbetslösa. Mitt ppe i bekymren - det var i mars 1868 - råkade nämndordföranden Jacobsson i Råby i delo med kyrkvärden Daniel Andersson i Darsta. Denne konstaterade ett par feldebiteringar av skatt och hemställde, att stämman skulle ingripa mot Jacobsson, "för att endera honom ähntlediga från befattningen heller ock gifwa honom tillrättawisning för begångna feldrag". Skandal undveks, men när staten skulle fastställas i oktober s.å. fick nämndordförande finna sig i smäleken att dela med sig med stämmans  ordförande av de 20 Rdr han velat förbehålla sig för täckande av sina besvär och expenser. Daniel Andersson kom i december själv in i nämnden och förmådde ej, trots besvär, ta sig därur, något som däremot lyckades den nu återvalde J.E. Andersson i Karlby. Stämningen i nämnden kan under det nya året 1869 ej ha varit den bästa.

Emellertid var 1869 på sitt sätt ett märkesår för Kungsåra. Inför den store järnvägs-ivraren landssekreteraren Curry Treffenberg band sig stämman i oktober för 24 aktier, värda 2400 Rdr Rmt, i järnvägsprojektet Köping-Västerås-Sevalla. Och i februari centraliserade man i princip fattigvården till de enskilda gårdarna. Envar gårdsägare skulle ha att svara för de fattiga, som ytterligare tillkomme i socknen. Länsman utverkade senare på året en landshövdingresolution med åläggande för kommunen att råda bot på trängseln i fattighuset. Då kunde emellertid stämman hänvisa till den lättnad som följt av februaribeslutet.

Men Jocobsson i Råby trådde ingen dans på rosor i nämnden. Han fick i maj 1870 en anmärkning på sig för inköp av en tunna råg till fattigvården av det höga priset 25 Rdr. Han ålades att betala den själv. Med utgången av året ersattes han som ordförande av inspektoren L. Larsson på Skepphusa. Stämmoordförande blev kyrkoherden Eric Engström.

Dessa män blev det som fick formulera de slutliga besluten i järnvägsfrågan. Köping-Sevallabanan förutsatte en mötande statsbana Tureberg-Sevalla-Bergslagen. Riksdagen tog emellertid sin hand från detta projekt. Och de västmanländska järnvägsintressenterna tvangs ta saken i egna händer. Man skisserade SWB, Tureberg-Sevalla, Sevalla-Engelsberg, Sevalla-Västerås-Köping. Och den 17 januari 1871 stod Treffenberg åter i Kungsårastämman. ven nu lyssnade man där till hans vältaliga förklaringar. Man tecknade 30 aktier.

Det var ett händelserikt år. I februari genomfördes en ny ordning för postföringen  socknen. Hemmansägarna ackorderade ut denna sin tunga till fjärdingsman för 25 Rdr per år. I september beslöt man flytta och reparera sockenmagasinet. Och

mot ett förslag att göra häradsväg av vägen Alvesta-Sevalla skillnad vände man sig med skärpa - ehuru förgäves.

Det nästföljande året var lugnare. Det mest uppmärksammade beslutet avsåg införande av en hundskatt på 3 kronor, varav hälften skulle gå till skolpremier, hälften till sockenbiblioteket.

Sedan Daniel Andersson fallit från, gick också 1873 lugnt till slut. I oktober beslöt stämman originellt nog befria sig från ett två år tidigare taget järnvägsaktielån genom debitering - blott en, hemmansägare F.A. Myrberg, besvärade sig. Samtidigt removerades 1869 års fattigvårdsordning.

Lugnet hade välgörande verkningar. I december 1874 kom första omvalet på en kommunal presidiepost. Larsson i Skepphusa kvarstod i nämnden. Lugnet fortfor. I likhet med andra kommunala församlingar  i länet överklagade givetvis Kungsårastämman 1875 års våldsamma höjning av taxeringsvärdena. Och i december s.å. bildade man en husbondeförening. Men eljes tog man inga djärva steg. I den ytterligare aktieteckningen till Bergslagsbanans färdigbyggnad tog man ej del - uppmuntrade blott de enskilda stämmodeltagarna därtill. Och i vad avsåg Tärna Folkhögskola intog man samma ståndpunkt.

Hösten 1877 bröts emellertid den kommunala stiltjen. Socknen fick ett fattigvårdsreglemente som stämde med gällande lagstiftning. Indelning i rotar genomfördes; rotarna gjordes ansvariga för den lokala fattigvården - dock givetvis ej för de fattiga, som redan omhänderhades av fattigvårdssamhället gemensamt. Daniel Jacobsson i Råby var ej nöjd med roteindelningen men förmådde ej spjärna emot. Med 1879 års ingång avlöstes inspektor Larsson som nämndordförande av hemmansägaren C.A. Bergström i Quistberga. Kyrkoherde Engström satt kvar i stämmopresidiet.

Våren 1880 inträffade en social incident. L.F. Törnbloms på Elisbo i Ändesta änka och barn hade varit inhysta på fattighuset, men nu beslöt fattigvårdsstyrelsen-kommunalnämnden låta flytta ut henne till sin gamla stuga, där hon skulle hållas med vedbrand av rotebönderna. Hemmansägaren C. Bergvall i Ändesta protesterade åberopande 1873 års ordning. Stämman hänvisade emellertid till nya ordningen och menade, att hustru Törnblom ej åtnjutit egentlig fattigvård, blott inhysts i fattighuset för att barnen skulle få närmare till skolan!

I mars 1881 försiggick en dramatisk dragkamp i stämman. Engström hade gått igenom sockenstämmoprotokollen för att finna grunden till gällande fördelning av  väghållningen - förgäves. Emellertid hade han kunnat konstatera en frapperande ojämnhet i dragandet av denna börda; 2 hemman hade mer än  9 3/4 andra. Han förordnade nyfördelning. Det blev votering. Larsson på Skepphusa, nu nämndeman, och Carl Johan Johansson i Kungsbyn yrkade härvid på viss begränsning i rösträtten så, att de som ej deltagit i beslutad utfyllnad av kyrkogården skulle anses diskvalificerade . Kyrkoherden var ej vän av så radikala medel. Han besegrades med 1101 fyrkar mot 1097.

Bland händelserna det lugna året 1882 märks en reparation med rappning av fattigstugan. Eljes blev C.J. Johansson i Kungsbyn nämdeman efter Larsson på Skepphusa. Ny nämndordförande och tillika stämmoordförande blev vid årsskiftet hemmansägaren Aug. Danielsson i Darsta, nu även han nämndeman. August Danielssons tid var lugnare än någon annan i Kungsåra kommunala

historia. En enda händelse därunder skall noteras - valet av Augusta Eugenia Utterström till barnmorska för bygden. Vid valperiodens utgång med år 1886 inträdde som stämmoordförande hemmansägaren W. Pettersson i Köpsta, som nämndordförande C.J. Johansson i Kungsbyn. År 1887 blåser den stridbare J.V. Jacobsson i Berga för första gången till kamp i stämman. Han

är missnöjd med vinterväghållningen - vill ha tillbaka ordningen före 1881. Han förlorar i votering 1550 fyrk mot 1018. Som vise i stämman inträder något senare, i december 1887, nye kyrkoherden O.V. Bolin. Två temperamentsfulla män gör samtidig entré på den kommunalpolitiska scenen. I januari 1888 inträder där en tredje skicklig aktör, arrendatorn Fredrik Valentin Fredriksson på Skepphusa. Han efterträder C.J. Johansson som nämndens ordförande. Duon Jacobsson - Danielsson ställs mot duon Bolin - Fredriksson.

I oktober 1889 står den första drabbningen mellan J.V. Jacobsson och O.V. Bolin. Jacobsson har begärt handräckning av lantmätare för vinterväghållningen, att avgöra vilka vägar som verkligen är sockenvägar. Han hävdar att det finns fler sådana här än i andra socknar. Han vinner för sig majoriteten av hemmanen. Bolin vill reservera sig mot beslutet såsom kränkande hans enskilda rätt, "hvarvid Herr Jocobsson yttrade, att, då röstningen företogs efter hemmantal och kostnaden

bestrides efter hemmantal, reservation ej skulle i protokollet intagas, hvilket stämman godkände"

Med 1891 års ingång inträder - det är vanligt vid denna tid - ortens folkskollärare i stämmoledningen. J.A. Johansson är hans namn. Hans regim blir fattig på sensationer. Skall något från densamma nämnas, är det en uppvaktning för Generalpoststyrelsen

hösten 1891 för erhållande av en poststation i socknen, liksom kanske ock den ovanliga knarrighet stämman visade något senare, när länsman önskade bosätta sig i Västerås. Med år 1895 tar O.V. Bolin hand om stämman - med J.V. Jacobsson som vice.  Lantbrukaren L.O. Johansson tar hand om nämnden.

Den nya mandatperiodens första år blir betydelsefullt. Den 8 augusti 1895 företer G.E. Lewenhaupt på Gäddeholm för representanter för Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö ritningar till en för socknarna gemensam epidemisjukstuga på prästgårdens

ägor i Irsta kyrkby; kostnaden angives till 6.250 kronor. Kungsårastämman beslutar positivt den 27 augusti s.å.

Påföljande år ljuder åter vapenskramlet på den kommunala scenen. I 10 år har Magasinsfondens ränta tagits in i driftsbudgeten som inkomst. J.V. Jacobsson besvärar sig nu häremot, stödjande sig på 1750 års förening  mellan sockneborna m.fl. dokument. I

anspråk tagna räntemedel borde åtföras till fonden. Bolin försvarar med hetta gjordadispositioner. Han för själv protokollet och tecknar däri en "överväldigande majoritet" för sig. Jacobsson går till KB men förlorar - går vidare till Kammarkollegiet, och så är

man framme vid behandlingen av 1898 års stat, i oktober 1897. Nu firar J.V. Jacobsson överraskande triumf. Med egna 558 fyrkar mot 462 lägger han räntan till fondkapitalet. Han har tagit sin revansch. Det är kyrkoherdens tur att reservera sig. Må genast vara

sagt, att denna duell påföljande år avbrytes genom en klok undanmanöver av J.V. Jacobsson.

Det förmärks i dessa år en hastigare puls i kommunens affärer. Järnvägsengagemanget vidmakthålles i samband med SWB:s ombildning 1897, och den följande utbyggnaden till Vansbro tar man med lugn i stämman. Hundskatt debiteras, nu till slöjdskolan för flickor och till plantering av frukt- och lövträd. J.V. Jacobsson övar sin kampglädje bland Siende härads vägbyggnadsskyldige, där han med gott ryggstöd i stämman slåss för statsbidragets utdelning till kommunerna. Han ser emellertid ännu ogärna

O.V. Bolin i stämmans presidium. I december 1898 söker han störta honom. Men Bolin får 1297 fyrkar för sig, motståndarkandidaten Emil Pettersson i Köpsta, redan vald till nämndens ordförande, 1070. Pettersson blir vice. Jacobsson reserverar sig. Man hade använt 1898 års nyförfärdigade fyrktalslängd, i vilken den tidigare i konkurstillstånd försatte F.V. Fredriksson på Skepphusa fått tillbaka sina röster. Detta hade skett samma dag, den 30 december! Jacobsson anser, att man bort bruka 1897 årslängd, vari en annan person, förmodligen för honom mer behaglig, svarat för Skepphusa, Kilstas och Lilla Kvistbergas 464 fyrk. Bolin satt kvar. Däremot inträdde i nämndpresidiet i Emil Petterssons ställe med nya århundradets ingång C.G. Kihlin på Gottsta. Denne ersattes dock redan med år 1903 av hemmansägaren Anders Andersson  i Karlby, efter besvär i sin tur remplacerad av C.V. Johansson i Kungsbyn. Vid detta tillfälle stod O.V. Bolin på omval, och han blev verkligen än en gång omvald, om ock så knappt som med fyrktalet 1272 mot 1236 för hemmansägaren C.A.Bergström i Kvistberga. J.V. Jacobsson var givetvis föga trakterad av resultatet. Vid statbehandlingen i oktober 1903 sökte han få eliminerad en utgiftspost stor 5 kronor för stämmoordförandens expenser. Men stämman lyssnade ej på honom.

Med år 1905 inträder lantbrukaren C.A. Larsson i Råby som nämndens ordförande. Han sitter blott två år, med 1907 års ingång ersatt av lantbrukaren C.O. Stare i Stockbyn. Denne klagar, vill ha högre ersättning, 50 kr per år, avlider och efterträds av arrendatorn Johan Fritiof Johansson i Karlbyn. Denna oro i nämndpresidiet kontrasterar mot permanensen i stämmoledningen. Kyrkoherde Bolin låter även i december1906 sig omväljas.

Och stormarna i stämman bedarrar. Kommunens affärer sköts väl. Då man 1905 behöver en arkivlokal; säljer man nyteckningsrätten SWB. S.å. begär man statligt bidrag till lokalposten. Och J.V. Jacobsson kämpar framgångsrikt mot Hubbo, då denna kommun vill göra vägen Badelunda-Fogelbacken-Kvistberga till häradsväg. Man betecknar förslaget som "rent oförsynt". I Kärrbo och Kungsåra funnes vägar av långt större allmänt gagn. Kungsårastämman var naturligtvis också intresserad av de 1906 framförda tankarna på en järnväg från Västerås österut. Dock trodde man ej på en sträckning blott till Ängsösund; man ville anknytning till SWB i Grillby eller Enköping. Och på J.V. Jacobssons förslag bands kommunens deltagande i projekteringskostnaderna vid motsvarande engagemang av Teda kommun. Som bekant blev detta projekt lika fruktlöst som andra sena järnvägsbyggnadsplaner. Givetvis diskuterades vid denna tid här som annorstädes nykterhetsfrågor. Emellertid var Kungsårastämman huvudsakligen konservativ. Man vände sig i december 1908 mot nykterhetsgruppen i AK som önskade möjlighet till lokalt veto efter lika och direkt allmän omröstning.

Även i december 1910 omvaldes O.V. Bolin som kommunalstämmans ordförande, medan i nämndens presidium inträdde C.A. Bergström i St. Kvistberga. Det stora ärendet var nu fattiggårdsfrågan. Den 18 januari 1910 hade greve Gustaf Lewenhaupt tillskrivit bl.a. kommunen, Kungsåra om ett ålderdomshem för Siende. Kungsåra hade emellertid då av kostnadsskäl vägrat i vändningarna. Nu kom, i oktober 1911, spörsmålet åter i mer konkret form. Grevlinge gård salubjöds för ändamålet för 45.000 kr. Husen var försäkrade för 58.100 kr. Där fanns 170 tld åker och 152 tld skog. Nu tillsattes verkligen kommitterade. Och den 31 december 1911 stod avgörandet i stämman som i anledning därav gästades av godsägare Vesterdahl på Kusta. Denne motiverade. Debatten gick hög. Man skulle å ena sidan få bättre vård, och passade man ej nu på, bleve det dyrare sedan. Å andra sidan bleve det tillfälligt dyrare genom det föreslagna köpet. De fattiga själva vore knappast intresserade. För att få önskade 45 platser måste för övrigt arrendatorbostad byggas. O.V. Bolin ledde från ordförandestolen de betänksammas rådslag. Det blev votering. För röstade 134, mot 127. Bolin kunde med välbehag konstatera, att erforderlig 2/3 majoritet ej nåtts. J.V. Jacobsson begärde ny stämma för fattigvårdens ordnande i kommunen. Det vägrades av ordföranden, vilken dock var nog generös mot forskaren att vid protokollet foga en längd över rösternas fördelning vid detta fatala avgörande. J.V. Jacobsson lovade en skrivelse i ärendet. Kanhända hämtade han också någon tröst av en nyligen vunnen seger i ett annat viktigt av honom länge drivet ärende. Han hade vid närmast föregående stämma lyckats utverka beslut om skatteuppbördens fördelning på två terminer. Efter Grevlingeköpets fall följde något år av tystnad i  Kungsåra fattigvårdsfråga. Men på stämman 16 mars 1913 uppdrogs åt kommunalnämnden att skyndsamt inkomma med ritningar till en fattiggård blott för Kungsåra. Det heter i nämndens protokoll för den 20 mars:"Nämndens ledamöter voro öfvervägande af den åsikten, att, enär hvarje försök att ordna fattigvården till det bättre af ett visst parti då frågan förekommer bemötes med den mest intensiva ovilja föreslå stämman att bordlägga frågan till Oktoberstämman". Nämnden avstod, vis av skadan, från varje uttalande rörande fattigvården t.v. Kriget kom, och ärendet kom ej åter i brådrasket. Som ordförande

i nämnden  fungerade 1913-1917 Vilhelm Johansson i Kungsbyn, 1917-1920 handlanden K.J. Ring i Ändesta, fr.o.m. 1921 skomakaren Axel Söderlund.

I slutet av år 1923 fick den nybildade särskilda fattigvårdsstyrelsen omsider en påstötning av KB i anstaltsfrågan. Man skulle redogöra för vad som gjorts. Man ingick i samtal med Irsta och Kärrbo, varvid den sistnämnda kommunen var den drivande. Nämnden tog positiv ståndpunkt, men stämman drog plösen över. Man vann tillfällig lättnad genom att i likhet med grannkommunerna hyra in ett par gamla i Skultuna nya stora ålderdomshem.Inviter från Kärrbo och Irsta senare under 20-talet möttes ej heller av entusiasm i Kungsårastämman, vars ordförande nu var kantor Gustaf Vinkvist. Bildandet av ett fattigvårdsförbund för Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö var aktuell 1929, men from sounds to things kom man ej. År 1931 kom en ny invit. Man fann emellertid kostnadsberäkningarna alltför osäkra, och Irsta hade ej avgjort sig. Man önskade ej binda sig.

Vinkvist formulerade stämmans ståndpunkt. Om bättre villkor kunde erbjudas i Irsta än i Skultuna, vore man beredd att flytta över sina fattiga "och på detta sätt stödja företaget". Offeviljan var, som synes, ej stor. Frågan stannade tillsvidare på pappret - även i Irsta. Där nåddes visserligen år 1932 ett positivt beslut. Men nu var man i Kungsåra än mer negativ. Man levde i kris - under knapphetens kalla stjärna.

Dock  fattades ett och annat beslut, värt omnämnande. Barnavårdsnämnden i Västerås förbjöd i början av år 1932 dans för barn under 15 år. Kungsårastämman tog efter; införde förbud under 16 år. Senare på året anslöt man till ett större barnmorskedistrikt,

omfattande Kungsåra, Kärrbo, Ängsö, Irsta och södra Björksta. Barnmorskan skulle bo i Kungsåra. Se där en början till den blivande storkommunen!

Kommunens ekonomi var under andra fredskrisens år ej den bästa. Skatteutjämning söktes i slutet av 1932. En märklig kommunalpolitisk debut ägde rum. Arthur Lundgren i Kungsbyn blev vice ordförande kommunalnämnden. En arbetsmarknadskommitté tillsattes. Skogshuggning igångsattes i dess regi. Under år 1933 vidgades beredskapsarbetena. På förslag av Arthur Lundgren igångsattes skogsdikning, och väg anlades Karlby - Stockbyn.

Det ljusnade. Man kunde börja arbeta mer progressivt. El installerades i skolorna och hos barnmorskan 1935-1936. Och hösten 1937 tog greve Knut Lewenhaupt på Geddeholm ett initiativ i ålderdomshemsfrågan som stimulerade till handling. Ett mellankommande möte i Irsta kyrkskola hölls 14 november 1937, varvid man enades om förbundsordning för ett kommunförbund för gemensamt ålderdomshem för Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö. Och den 5 december beslöt Kungsårastämman acceptera den träffade preliminära uppgörelsen. Följande år började man bygga i Irsta. Kungsåra  satsade 15.000 kr svarande mot 3 platser. Avtalet med Skultuna uppsades. Samtidigt bildades ett distriktsvårdsförbund för sjukvården och infördes fri tandvård mellan 3-15 år. Man var inne i en epok, vari kommunalförbunden var en karaktärsföreteelse. Även för kristidsärendena  bildades 1939 kommunalförbund. Namn togs efter det folkrika Badelunda. Brandförsvaret ville man emellertid ej dela med grannarna.

Kristiden kom med generationsskifte i kommunledningen. Arthur Lundgren avancerade i december 1939 till ordförande i kommunalnämnden. Och Vinkvist lämnade år 1941, gammal och sjuk, sina uppdrag. Lundgren tog hand om rodret även i stämman. Av veteranerna kvarstod egentligen blott nämndeman Karl Målman i Bjuggsta. Då han i december 1943 av stämman omvaldes till barnavårdsnämndens ordförande "hölles anföranden av 3 personer vilka med all önskvärd tydlighet vittnade om det stora förtroende Karl Målman åtnjuter inom ansvarskännande kommunala kretsar". De täta växlingarnas demokrati hade med O.V. Bolin avlösts av en de långa mandatens. En av de verkligt gamla förtroendemännen var Albert Engström i Väsby. I boet efter

honom och hans maka Maria ingick en donation till kommunen stor 15.000 kronor (1943).

År 1944 väcktes fråga om införande av kommunalfullmäktige i Kungsåra. Men man kom ej långt i detta spörsmål. Hösten 1945 började utredningen om ändring av den kommunala indelningen i länet. Lundgren och Målman företrädde härvid Kungsåra.

I februari 1947 var stämman, ledd av dessa säkra män, redo för ställningstagande. Ett förslag hade lagts, att Björksta, Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö skulle sammanslås. Detta accepterades reservationslöst. Blott namnet på den nya kommunen var ett

problem. Siende eller Kungsåra? Man ville här låta grannkommunerna bestämma, men man dolde ej sin förkärlek för det gamla sockennamnet som ju också skulle markera "centralpunkten i storkommunen". Det blev Kungsåra.

Gamla Kungsåra primärkommun låg i själatåget. Lundgren och Målman satt tiden ut. Bygdegård uppfördes - en stötta för lokalpatriotismen. Ägarna av i mantal satt jord beviljade i oktober 1950 pengar ur magasinskassan till musikinstrument till den då

färdiga gården. Kommunalstämmans sista sammanträde ägde rum den 16 december 1951. "Stämman avslutades med några ord av ordföranden vilken till slut tackade för visat förtroende som han åtnjutit under år som gått". Någon riktig avslutning var det ej här

som annorstädes i storkommunen. "Le roi est mort, vive le roi!"

Västerås 21 februari 1968

Sven Olsson

stadsarkivarie

.