H I S T O R I K
Västerås stadsarkiv
437 SOCIALARKIVET
"Sedan uti en ordentlig Sochenstämma några af Stads-Församlingens Ledamöter blifwit utsedde, at jemte Herr Dom-Probsten och Ledamoten af Kongl. Nordstierne Orden, Doctor Waller, taga en närmare wård om Stadens fattige och deras Tilbörliga understöd, samt undersöka om Fonden därtill, bestående af de wanlige så kallade fattigmedel, Donationer och föräringar, hwad namn de hafwa må, woro nu församlade..."
Med dessa ord inleds Västerås stads fattigdirektions första protokoll, av den 11 juli 1798. Omsorgen om de fattige, som tidigare burits av stadens äldste och kyrkan, hade lagts i händerna på tretton av stadens borgare med domprosten och borgmästaren i spetsen.
Kommunernas skyldighet att själva taga vård om sina utfattiga, ålderdomsskröpliga och ofärdiga hade inskärpts i en kungl. förordning av den 11 april 1763 ("--- alle Städer så väl den ene som den andre, hädanefter skola wara förpliktade at på egen kostnad draga försorg om sine fattige och til den ändan böra Invånarne i hwar Församling, på en wiss dag om året, rådgiöra om sina fattigas försörjande samt fastställa det antal, som för det tillkommande året skal njuta underhåll---"); hospitalen, grundade på kronoförläningar skulle endast stå öppna för "dårar, borttagne och uslingar" med smittsamma och obotliga sjukdomar.
Med 1763 års förordning, sedemera kompletterad av 1766 års hospitalsordning och 1788 års stadgande om hemortsrätt, var den obligatoriska kommunala fattigvården i princip fastslagen. Följden blev även en bättre planerad och reglerad fattigvård. Fattigvårdsdirektioner inrättades i en rad städer - nämnas kan som exempel Linköping 1793 och Göteborg 1799.
I Västerås tillkom under medverkan av lokala, upplysta krafter - landshövdingskan Fredrika de la Gardie (1724-1806) och rådmannen Lars Petter Hülphers (1746-1813) bör i första rummet nämnas - fattigvårdsstyrelsen. Dess uppgift var att förvalta fattigkassan och dess fonder, biträda magistraten och taxeringsmännen vid uttaxeringen av fattigmedlen, utbetala månadspenningar och kvartalspensioner, utse s.k. kapitelhjon, fördela spannmål, matvaror, medikamenter, tillfällig ekonomisk hjälp och begravningsbidrag.
En gång årligen mönstrade direktionen de fattige samt de till hantverkare och bönder utpensionerade barnen. Vidare administrerade direktionen Västerås´ tvenne fattighus, det östra, "gamla", i södra kv. nr 72 och det västra, "nya", i västra kv. nr 82. Vid det gamla fattighuset inrättades 1805 ett arbetshus med tillhörande arbets- eller fabriksskola. Syftet var att här mottaga värnlösa barn och vid sidan av läskunnighet och kristendomskunskap bibringa dem viss grundläggande yrkesvana.
Arbetshuset, till vars inrättande stadens borgaresocieteter bidrog, betraktades till en början som ett mycket löftesrikt initiativ. Man räknade med att de fattige i stort skulle kunna nära sig själva; 1806 konstaterades att arbetshuset "obestrideligen medfört det ändamål och den nytta som därmed åsyftas; att fliten och arbetssamheten skulle äga tillfälle till någon förtjänst samt medellösa barn hindras från den förderfweliga wanan att genom obehörigt bettlande i lättja använda deras ungdom".
Arbetsinrättningen - den flyttades 1815 till södra kv. nr 63 - infriade emellertid ej förväntningarna, bl.a. emedan den drog högre kostnader än beräknat, och arbetshustanken kom ej att fullföljas efter de ursprungliga intentionerna. Västerås´ erfarenheter delades f.ö. på andra orter: av de 1.717 fattigvårdsinrättningar som 1836 räknades i riket var blott 24 arbetshus.
En nydaning av fattigvården i Västerås innebar förvärvandet 1838 (för 7.500 rdr b:o) av den i hörnet av Johan Wilhelms torg och Lillån befintliga hospitalstomten med åbyggnader. Hit förlades fattiggården, arbetshuset - stadsborna kunde här inlämna lin till beredning, tyg till sömnad, skor till lagning och tvätt till bykning - och fattigskolan. Den senare var inrymd i den medeltida hospitalskyrkan. Undervisning bedrevs här intill 1870, då Skepparbacksskolan stod färdig.
Under intryck av fattigvårdslagstiftningen, främst den för sin tid ovanligt progressiva kungl. förordningen av den 25 maj 1847, som bl.a. gjorde rätten att mantalsskrivas fri liksom rätten att vistas, omdanades fattigvården i Västerås vid ingången av 1850-talet. Direktionen blev styrelse och dess gamla reglemente (från 1838; ett tidigare detaljerat sådant synes ha saknats) ersattes av ett nytt den 10 oktober 1852. Den främsta innovationen bestod i att staden nu uppdelades i 10 fattigvårdsdistrikt, vilka vart och ett förestods av en styrelseledamot, i denna kapacitet kallad distriktsråd, biträdd av en assistent. Dessa förtroendemän skulle administrera den öppna fattigvården, "hålla hand däröfwer att obehöriga personer icke bosätta sig inom Distriktet" och tillse att barnen uppfostrades och hölls i skola. Distriktssystemet gick ytterst tillbaka på utländska förebilder (Glasgow, Elberfeld). Det kom i princip att bibehållas intill 1948.
En mycket svår påfrestning rönte fattigvården i Västerås under oåren 1867-1868. Fattigvårdskostnaderna, som t.ex. 1813 uppgått till 800 rdr b:o och 1850 till 15.000 kronor, sprang upp i närmare 24.000 kronor, en dryg summa för den c:a 5.000 invånare räknande staden. Folkbespisning och nödhjälpsarbeten fick i hast improviseras; protokollen vittnar om ett stämningsläge som närmade sig desperationens.
Till följe av 1871 års fattigvårdslagstiftning översågs s.å. fattigvårdsväsendet i Västerås. Ett nytt reglemente antogs av stadsfullmäktige i december 1873. I stort bekräftades 1852 års system.
År 1881 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté att utreda formerna för den växande stadens fattigvård och enkannerligen pröva frågan om anläggandet av en fattiggård, där understödstagarna kunde sysselsättas med jordbruk, trädgårdsskötsel, hushållsgöromål, vävnad m.m. Kommittén splittrades: majoriteten föreslog inrättandet av en fattiggård om 40 tld vid Viksäng; en minoritet förordade ett arbetshus. När frågan 1886 nalkades sitt avgörande hade grevinnan Ch. Lewenhaupt till staden hembjudit lägenheten Karlslund om 9 tld för 40.000 kronor. Som Viksängsprojektet väntades draga en kostnad av 105.000 kronor fick de ekonomiska realiteterna fälla utslaget: Karlslund inköptes. Frågan om vårdformen blev aldrig principiellt avgjord. "Västerås hade fått en fattiggård till namnet men snarast ett arbetshus till gagnet" (Sven Olsson).
Fattiggården Karlslund - från omkring 1920 började den benämnas ålderdomshem - blev med tiden omodern och otillräcklig. Efter ett decenniums utredningsarbete och en häftig politisk fejd fattades 1926 beslut om dess ombyggnad och utvidgning. I januari 1929 invigdes det nya Karlslund.
Den öppna fattigvården i Västerås omvandlades åren 1901-1905 under intryck av den raska folkökningen. Distrikten gjordes större och vid sidan av distriktschefen ställdes ett antal vårdare. som var och en skulle bistå ett mindre antal vårdnadstagare. Distriktschef och vårdare bildade ett distriktsråd med viss självständig beslutsrätt.
1918 års fattigvårdslag bildar epok i vår sociala historia. Fattigvården humaniserades i flera avseenden, understödsnivån höjdes, besvärsrätt och ökad statlig uppsikt infördes och anstaltsvården förbättrades. I Västerås togs 1920 avgörande steg mot en modern socialvård. En fattigvårdsbyrå inrättades och en chefstjänsteman med titeln fattigvårdssyssloman anställdes. Valet föll på den driftige Axel Norén. Han skulle, sedemera betitlad socialvårdschef, bekläda sin maktpåliggande post i 34 år.
Barnavården hade kommit i centrum av det kommunala intresset genom 1902 års barnavårdslagstiftning. Olika vårdformer prövades (fosterbarnsnämnd 1907). I enlighet med 1924 års barnavårdslag inrättades följande år särskild Barnavårdsnämnd.
Nykterhetsnämnd inrättades i Västerås 1916.
Den vidgade fattigvården sattes på hårda prov under fredskrisen efter första världskriget, som svårt drabbade Västerås, samt under 1930-talets depression. En viktig rationalisering innebar införandet av ett centralt socialregister 1936.
Med folkhemsideologiens framväxt förändrades synen på fattigvården: den blev en medborgerlig rättighet utan social mindervärdesstämpel. Med familjebidraget - tillkommet under andra världskrigets anspänning - och efterkrigstidens folkpension och allmänna barnbidrag togs steget över till det moderna Socialsverige. 1956 års lag om socialhjälp kröner en utvecklingsperiod och inleder en ny era.
Socialvården i Västerås under 1950- och 1960-talet kännetecknas kanske främst av den raskt utbyggda åldringsvården. Fyra ålderdomshem har tillkommit: Västergården (1956), Norrgården (1962), Östergården (1966) samt Södergården som beräknas tagas i bruk 1969.
Men även övriga socialvårdsformer har starkt expanderat. I den moderna industristaden Västerås, som 1967 passerade befolkningstalet 100.000, drog socialvården s.å. en kostnad av 58 miljoner kronor.
Västerås i stadsarkivet den 1 september 1968.
Torbjörn Norman