När 1862 års kommunallag med år 1863 började tillämpas i Skultuna, var det här som flerstädes prästerskapet och godsägarna som sattes i spetsen för de nya organen. Pastor F.A. Avelin blev ordförande i både kommunalstämma och kommunalnämnd. Han avled i augusti 1866 och efterträddes av possessionaten Frans H. Schartau på Forsby. Denne följdes i sin tur 1872 av komminister Anders Westling. Successionen efter honom togs av fanjunkare A.J. Wijberg på Gillberga, ordförande i stämma och nämnd 1876-82. Så kom bruksförvaltaren, senare direktören Johan Lundins lyckosamma 15 ordförandeår, 1883-97. Efter hans avgång präntades i stämmoprotokollet ett offentligt tack för stor förtjänst. Ny stämmoordförande blev godsägare Frans Schartau på Forsby. Han vann också som de konservativas kandidat valet till nämndpresidiet med 1787 röster mot 1738 för komminister J.A. Orselius.
Så inleddes den partipolitiska dragkampen i ortens kommunala liv. Icke så att strider tidigare lyst med sin frånvaro. Visserligen hade det klassiska tvisteämnet i 60- och 70-talens kommunala församlingar i Västmanland, järnvägsfrågan, här icke föranlett några svårare förvecklingar. Men fattigvårdsfrågan i 70-talets början hade så mycket mer upprört sinnena. I denna angelägenhet hade bruksförvaltaren G. Hanström och prosten C.M. Södergren med stor lidelse bekämpat varandra. Hanström hade förordat den gamla roteindelningens slopande - en fördel för bruket med dess talrika försörjningsfall - och en arbetsanstalts inrättande. Södergren hade kämpat för en tudelning av socknen i två rotar, den ena bestående av bruket och dess lantegendomar. Efter många extraturer hade prosten hemburit segern.
Nu, kring sekelskiftet, yppade sig motsättningarna ej så öppet. Mest ecklatant skedde det 1903-1904 och 1908, då den radikala flygeln lyckades driva fram en ökning av kommunalstämman för stärkt representation. Och så var det frågan om anslag till förberedande undersökningar för en järnväg Västerås-Rosshyttan. Men här följde striden ej partilinjerna. Bruksförvaltningen med disponent Johan Petersén i spetsen trodde ej på projektet och yrkade avslag. Stämman beslöt ett bidrag stort 200 kronor, sedan den i Danmark skrivne disponenten och med honom Bruket berövats sin rösträtt. Saken gick ända till K.M.t. Bruket fick rätt; det borde fått rösta genom annan. Anslaget återtogs; järnvägen kom av sig.
Med år 1909 avlöstes Schartau som ordförande i nämnden av brukskassören Fredrik Bergström. Vice ordförande blev nämndemannen, sedemera häradsdomaren C.R. Ljungström på Handberga. Schartau behöll presidiet i stämman. Med år 1912 blev Ljungström vice även i stämman, och med år 1914 erövrade han ordförandeposten i nämnden. Med dessa män i den kommunala ledningen exploderade stämman den 26 december 1910 i ett sannskyldigt vulkanutbrott. Nord. Metall AB hade begärt nödigt tillstånd att anlägga en elektrisk högspänningsledning mellan Skultuna och Västerås. Frågan hade remitterats till stämman. Bruksinspektoren Lagerholm yrkade nu bifall till framställningen. Kyrkoherden J.A. Orselius m.fl. yrkade skriftligen avslag. En ledning av detta slag skulle, framhöll man, komma att innebära den lokala elkraftens överförande till Västerås och därmed bruksdriftens död, arbetslöshet och fattigdom i Skultuna. Ett brukssamhälle sedan århundraden skulle utplånas. Protestanterna fick stämman med sig. Stämman avstyrkte. Den vågade förutsätta, "att något större allmänt intresse ej kräfver att Skultuna offras för att bereda sökanden större ekonomiska fördelar vid sina verkstäder i Västerås och arbetare i Västerås större tillgång till arbete".
Med år 1919 hade den lokalpatriotiska stämman spelat ut sin roll. Fullmäktigeinstitutionen infördes. Frans Schartau blev dess första preses. Samtidigt skildes fattigvårdsstyrelsen från kommunalnämnden. Förste ordförande blev Gustaf Åberg, betrodd fjärdingsman i socknen. Under hans tid byggdes, 1921-1922, efter ritningar av Arvid Grane med hjälp av arbetslösa ett rejält tilltaget ålderdomshem i Skultuna, den byggnad som brann 1949. Det möjliggjorde en serie överenskomelser med närbelägna kommuner om inlogering där av åldringar. Åberg efterträddes ganska snart som ordförande i denna under 20- och 30-talen krävande styrelse av folkskolläraren Axel Rommedal, som därmed begynte en stor kommunal insats. Den ledande mannen var emellertid nu som förr och senare C.R. Ljungström, oberoende av politiska skiften kommunalnämndens preses. På ordförandestolen i fullmäktigeförsamlingen återigen blev det systemskifte, då Schartau drog sig tillbaka med år 1927. Verktygssvarvaren Wiktor Dahlin från Bruket ersatte.
De svåraste frågorna i denna tid hade med arbetslösheten att göra. Särskilt kritiskt var läget 1921-22 och 1931-34. För en sistnämnda period verksam mycket initiativkraftig arbetslöshetskommitté förordnades av KB bruksdisponenten Sven Boman som ordförande. Med kommunen som byggherre och arbetslös personal planerades i samhället, anlades kloak- och vattenledningar, byggdes väg Skultuna-Västerås, lokaler för landsfiskalsdistrikt och skolväsen m.m. Ljungström lät inteckna sin gård för kommunens räkning. Om skolbygget, en utvidgning av Bruksskolan, stod striden hårdast. Boman, Ljungström och Rommedal fann varann under de hårdaste debatterna i fullmäktiges historia den 4 och 11 juli 1932. Resultatet blev uppskov och kostnadspressning. I maj 1933 kom beslutet - trots Boman.
Nu var den drivande riksdagsmannen järnvägsman Anton Eklund, en vänsterpolitisk kraft av stor styrka och klokhet, länge folkskolestyrelsens ordförande. Han genomförde tidigt, med läsåret 1938/39 den 7-åriga skolan. En cause celebre från denna tid är värd att räddas från glömskan. Gustaf Åberg avgick 1932 från sin ordningsmannatjänst, avtackades av Ljungström med en elektrisk lampkrona och vackra ord. Fullmäktige drack kaffe med sitt faktotum "under gemytlig stämning". Men Åberg var ej nöjd med sin pension, klagade, ja, besvärade sig. Ej under om Ljungström och med honom nämnd och fullmäktige fann klagomålen "uti högsta grad obefogade". Ett arbete av stort värde utförde bruksbokhållaren Erik Pettersson, då han 1934 utarbetade ett nytt bokföringssystem för kommunen. Även en annan skickelsediger händelse i denna tid är värd erinran. År 1936 motionerade Axel Rommedal om anläggande av ett friluftsbad. Med år 1939 följdes Dahlin i fullmäktigepresidiet av folkskollärare Hugo Ekblad. Kommunalt stöd lämnades nu till teaterbygge i Folkets Park.
Eljes lade kriget en död hand på framstegsarbetet. Framtidssyn saknades dock ej. I anledning av socialvårdskommitterades förslag yttrade sig nämnd och fullmäktige 1943 för större kommuner, även med hänsyn till skolfrågan. Och samma år började man bygga pensionärshem. Ljungström lämnade nu, sjuk och trött, kommunalnämnden, ersatt av Anton Eklund. Denne avled dock 1946, före veteranen-företrädaren, hyllad för gediget arbete, kunnighet, rik erfarenhet och klarsyn. Nämndordförande blev nu metalltryckaren Karl Hofvander, och som vice ordförande inträdde ett stort framtidslöfte, metalltryckaren Nils Glantzberg, son till en av de förnämsta krafterna i den tidiga arbetarrörelsen på orten, Karl Glantzberg (död 1933).
Det var generationsskifte i den lokala politiken. Även Rommedal gick, så även nu som fullmäktiges vice ordförande C.R. Ljungström. Denne hyllades för en utomordentlig gärning, och hans porträtt målades på uppdrag av kommunen. Ljungström avled 1948. Fattigvårdsstyrelsens ordförande efter Rommedal blev Glantzberg. Hofvander och han fick snart ett besvärligt problem att brottas med, storkommunfrågan. KB föreslog i sitt utspel i slutet av 1946 kommunen Skultuna - Haraker - Romfartuna - Skerike. De fyra kommunerna enades snabbt sinsemellan. Romfartuna ville till Tillberga, och det hade de övriga tre den största förståelse för. Förståelse rönte också Skerike, som önskade gå till Västerås. Haraker ville mer än gärna förena sig med Skultuna och denna kommun var ej däremot, även om man trodde sig om att kunna klara sig själv. Även Lillhärad var tillfälligt med i diskussionen, och i valet mellan denna kommun och Romfartuna ville man i Skultuna föredra den sistnämnda. Det blev Skultuna-Haraker-Romfartuna. Samverkan i detta förbund kom snabbt igång; 1948 bildades av kommungruppen ett hemhjälpsförbund.
Skall ytterligare något här nämnas av Skultuna kommuns historia, blir det att ett nytt ålderdomshem började byggas 1950, att ett regionplansamarbete inleddes med Västerås samma år och att ett kommunalt fastighetsbolag bildades 1951.
Se i övrigt Skultuna Storkommuns arkiv.
Västerås i stadsarkivet den 26 mars 1967.
Sven Olsson