H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

478   ROMFARTUNA KOMMUNARKIV

Romfartuna var under sina år som självständig kommun en typisk godsägardemokrati. I socknenämnden under 1850-talet bytte storbönderna flitigt presidiet sinsemellan. De kommunala organens tillkomst vid årsskiftet 1862/63 ändrade intet härutinnan. Första ordförande i både kommunstämma och kommunalnämnd blev kapten Bengt Gartz på Lycksta, senare kommunens store donator. Nämnden fungerade även som fattigvårdsstyrelse, och det är fattigärendena som dominerar nämndens arbete de första decennierna. Ja, nämnden uppträdde då tidvis som moralens väktare i församlingen. Den ingriper 1863 med indignation och kraft mot den  lösaktiga barnmorskan Sara Elisabeth Nyberg. Det saknades icke reaktionära idèer i den lokala sociala debatten. År 1864 hade stämman att ta ställning till ett förslag av Jan Andersson i Äs, att varje husbonde skulle ta hand om sina fattiga. Naturligtvis kunde en sådan tanke ej realiseras, men märkligt nog stöddes den av kassör P.M Wijkman på  Sösta och även av själve kapten Gartz. Denne hade då redan avlösts i sina presidiefunktioner av patron F.A.S. Högman på Tomta. Efter Högman  följde 1867 P. Pettersson i Solinge, som i sin tur med år 1869 efterträddes av apotekare H.A Wibell i Nortuna. Dessa män hade att möta den svåra hungersnöden 1868. Man beslöt föranstalta om soppkokning med allmänna medel på två ställen i norra resp. södra delen av socknen. På grund av personalbrist blev det ej så mycket av den behjärtade insatsen. Wibell hade också att möta den svåraste striden i kommunens 89-åriga historia. Den gällde järnvägen Stockholm - Västerås - Bergslagen. När ärendet först kom före på stämman i augusti 1869, gällde  det 100 aktier à 100 kronor. Landssekreterare Curry Treffenberg uppträdde i församlingen, elegant och övertygande som alltid. Positivt beslut fattades, men frågan förföll med förutsättningarna.

Den 20 januari 187 var den outtröttlige järnvägsmissionären åter i Romfartuna. Denna gång gällde det 150 aktier oc 15.000 kronor. Även denna gång gick det vägen, dock först efter votering. Röstsiffrorna var 4125 ja mot 1607 nej. Motståndarna  med nämndeman Gustaf Johansson i Kvarnbro i spetsen besvärade sig. De hävdade, att det ändamål som tillgodosågs av beslutet var av ringa eller intet intresse för kommunen. Stämmans majoritet stod på sig. Den framhöll i sin förklaring, att järnvägen skulle bli till åtminstone indirekt fördel för orten; bättre hade dock varit om det i riksdagen debatterade alternativet, norra stambanans dragning över Uppsala-Sala samt en privatbana Sala-Västerås, hade realiserats. Nu ville det sig emellertid ej bättre än att stambanan i sin nämnda sträckning vid denna tid, våren 1871, redan var säkrad. De klagande besvärade sig över förklaringen. Ny remiss blev följden men januarimajoriteten lyckades än en gång hålla stämman. Dock hade järnvägsintressenterna nu, under trycket från den närlöpande stambanan, börjat laborera med en sydligare dragning än den ursprungliga över Sevalla. Stämman begärde frågans återförvisning, för fall av slutlig ändring. Sedan sträckningen över Tillberga fastställts, kom ärendet också åter. Det behandlades den 20 februari 1872. Wibell kämpade manligen men förgäves. Gustaf Johansson segrade med 4228 nejröster mot 3989 jaröster. Beslutet upphävdes. Utgången hade tvärsäkert blivit en helt annan, om Treffenberg ej varit hindrad att närvara och försvara sin sak .Wibell hade under debatten i sin hand en skrivelse från honom , vilken föredrogs efter beslutets fattande. Treffenberg bemöter punkt för punkt klagandepartens delvis på hans egen ära gående påstående. Det hade insinuerats, att Treffenberg vilselett stämman beträffande möjligheterna att få järnvägen över Sala til stånd, och detta resonemang hade fått påverka stämmans förklaringar. I själva verket innebär insinuationerna, skriver Treffenberg, "en lögn af så fräck beskaffenhet att densamma endast kan förklaras af den sorgliga erfarenheten att jernvägslidelserna fostra en serskild jervägsmoral, för hvilken ingenting är heligt". Norra delen av församlingen hade visat stort intresse för Salabanan, och detta vore förklaringen till den beklagliga aktionen. Uppenbart vore visserligen, att de klagande ej själva författat besvärsskriften. Treffenberg avslutar: "Deremot vill jag icke undanhålla det bittra intryck, jag erfarit deraf att vid det tillfälle, då Församlingen afgaf sin underdåniga förklaring öfver besvären, bland församlingens många bildade samt ett ypplyst omdöme och rättsinnighet högt aktade medlemmar, ingen enda röst höjde sig till mitt, den anfallnes och frånvarande skydd. Denna församlingens tystnad är för mig så mycket mer påkostande, som den utgör det enda smärtsamma minne, som är fästadt vid den i alla öfriga hänseenden hugnerika verksamhet., jag hittils utöfvat för at efter måttet af mina krafter bidraga till en, enligt min öfvertygelse, både för Fäderneslandet och detta Län serskildt lyckligaste lösning af jernvägsfrågorna." Det torde ha funnits de i den kommunala församlingen som rodnade vid åhörandet av denna bistra vidräkning. De icke klagande samlade sig också till ett uttalande, vari de beklagade Treffenbergs tolkning av deras tystnad under ärendets tidigare behandling. De hade ansett, "att det oförtröttade nit och de stora uppoffringar af både tid och krafter som Herr Landssekreteraren offrat för befrämjandet af dessa för hela Ländet så nyttiga företag, äfvensom de medel hvilka Herr Landssekreteraren härför begagnat vore allt för väl kända och erkända för att icke dylika beskyllningar skulle helt och hållet återfalla  mot deras uphofsmän".

Man anhöll nu "få hembära Herr Lands sekreteraren" sin "varma tacksägelse för den osparda möda, hvilken, så väl som saken, förtjänat att inom äfven denna Kommun få en bättre utgång än vad den nu beklagligen erhållit". Reservation mot det fattade beslutet anfördes till yttermera visso av handelsman Seth Backman på Åbylund, patron P.W. Sillèn på Munga, kronolänsman P.M Wijkman, possessionaterna L.A. Claesson på Julpa och H.W. Husberg på Ansta, patron Carl Gartz på Lycksta, prosten L.E. Boberg samt H.AWibell. Frågan var emellertid för Romfartunas del definitivt avghord. Eibell hann, innan han med utgången av år 1874 lämnade kommunens ledning åt meningsfränden L.A. Clesson, med att presidera för ännu ett betydelsefullt beslut. Det gällde ett nytt fattigvårdsreglemente, varigenom kommunen indelades i 13 rotar  med nämndledamöter som föreståndare. Claesson hade nöjet att befodra en för socknen önskvärd retuschering av den ofördelaktiga bilden från 1872.

Stämman voterade den 12 augusti 1875 med 2790 röster mot 1419 fram en aktieteckning för 10 000 kronor i SWB, dock med det yttryckligla villkoret, att en hållplats skulle anläggas vid allmänna vägen genom Romfartuna. Rusthållare Albin Jäderblom i Tåå och flera med honom reserverade sig mot varje slag av positivt engagemang i ärendet. Något överklagande kom dock denna gång kom icke. Men det drog ut på tiden innan villkoret fyllts och kommunen förhastade sig icke med betalningen.

Först i september 1876 var affären i hamn; Romfartuna fick sin hållplats i Ansta. L.A Claesson avgick under löpande valperiod 1882. I hans ställe inträdde efter ett kortvarigt provisorium med det följande årsskiftet patron Garl Gartz. Under hans tid rådde det stora lugnet i  kommunens affärer. Han följdes med år 1895 av agronom Fr. Wassberg på Solinge. Även hans tid var lugn. Han avlöstes med år 1905 av godsägare Albert Höglund på Ansta. Under hans första år inträffade en ny järnvägsincident. Stämman beslöt i oktober 1905 anslå begärda 1000 kronor som bidrag till spår och lastkaj vid Ansta. Direktör Carl Funkqvist på Tomta med flera överklagade. Funkqvist av formella skäl, övriga det var folket från norr - under föregivande att anläggningen vore blott till ett fåtals nytta. Den traditionella motsättningen mellan de båda delarna av församlingen hade ånyo manifesterat sig. Men beslutet kunde ej rubbas. Annars var fattigvårdsfrågan det stora spörsmålet i denna tid. Ärendet utreddes men stoppades av samarbetsförslag utifrån. År 1913 flyttade Höglund från församlingen. Han efterträddes av hemmansägare Karl Gustafsson i Kitslinge. Med år 1919 skildes så omsider presidieuppdragen i kommunstyrelsen. K.A Gustafsson behöll stämman. Nämnd och fattigvårdsstyrelse överlät han åt hemmansägare Ernfrid Johansson  i Nortuna. I den nu tillkommande  kommunalfullmäktigeförsamlingen intog K.A Gustafsson ordförandestolen. Tjugotalet blev i denna kommun utan stoar arbetslöshetsproblem en händelsefattig  epok.

Trettiotalet blev annorlunda. Ernfrid Johansson lämnade med utgången av år 1930 ordförandeposten i fattigvårdsstyrelsen till Alfred Gustafsson i Brånsta. Sommaren 1932 avled han, efterlämnade en brist i de kommunala kassorna på närmare 20 000 kronor. Folkskollärare Ernst Sundqvist i Käpplinge efterträdde honom som ordförande i kommunalnämnden. Den stora händelsen i 30-talet var väl det tillfälliga förvärvet av Hummelsta går 1933. Annars dominerar nu och under 40-talet diskussionerna om kommunalförbund på socialområdet. Man sökte orientera mot Tillberga - Hubbo, men engaegemanget blev dubbelsidigt. Och då länsstyrelsen  1946 lade sitt storkommunförslag, avsåg det för Romfartuna en sammanslagning med Skultuna och Haraker. Tillberga var kallsinnigt, och alla argument  från Romfartuna  sida var förgäves, trots att man kunde räkna med stöd av de föreslagna kommunsyskonen Skultuna - Haraker. Ehuru Romfartuna till full evidens kunde visa att detss förbindelser gingo i riktning mot Tillberga och Västerås blev det enligt förslaget. Det återstod blott att göra det bästa möjliga av det förestående  tvångsäktenskapet. Beslutet fastställdes av K M:t 1949. Med år 1952 upphörde Romfartuna att vara självständig kommun. K. A Gustafsson satt kvar i fullmäktigeledningen till slutet. Ernst Sundqvist återigen avgick ur nämnden, gammal och sjuk med 1950 års utgång, ersatt av hemmansägare Carl Eliasson i Opp-Råby.

Västerås i stadsarkivet den 27 mars 1967

Sven Olsson