H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

498   RYTTERNE KOMMUNARKIV

Rytterne påminner från kommunalhistoriskt synpunkt mycket om sin geografiska motsvarighet öster om Västerås, Kärrbo. I båda dessa av gamla adelsgods dominerade socknar på norra mälarstrandens spelar för den allmänna och lika rösträttens genomförande de stora jorddrottarna en bestämmande roll i de medborgerliga rådslagen. Efter det demokratiska genombrottet följer en epok av kiv och split, varunder kommunalstämman med dess slumpvisa majoriteter klart visar sin otidsenlighet. Fullmäktigeinstitutionen kommer omsider med en period av mognat lugnt samarbete över alla politiska demarkationslinjer.

Stämmans förste ordförande var friherre C.F Gyllenhaal på St. Ekeby (1814-1910), kommunalnämndens brukspatronen J.W Holmstedt på Lagersberg. Den sistnämnde satt vid i hela 11 år - efterträddes med början av år 1873 av arrendatorn på Fiholm, patron C. Norlin.

I stämmopresidiet gick växlingarna snabbare. Där inträdde i mars 1866 inspektoren C. W Lundqvist på Ternö, fyra år senare kaptenen, senare översten Carl von Ehrenheim på Giresta (1830-1918).

Med dessa herrar i ledningen gick alltså Rytterne igenom sitt första kommunala decennium. Händelseförloppet var såtillvida för trakten typiskt som det dominerades av tre stora frågor, magasinsfrågan, fattigvårdsfrågan och järnvägsfrågan. Magasinväsendet avvecklades i Rytterne något senare än vanligt i länet. Magasinssäden såldes 1866 - fatalt nog, trots allt, ett drygt år före 1867-68 års svåra missväxt och hungerkatastrof. Bygdens eget folk saknade väl ej ens under dessa svåra år sitt nödtorftiga dagliga bröd - även utsäde fanns för nya året - men horder av kringströvande tiggare försvårade situationen. Det kunde, klagade J.W Holmstedt i december 1867, komma ett 20-tal sådana per dag till socknens gårdar. Det var en folkvandring som menligt påverkade det av kommunalnämnden organiserade hjälparbetet för ortens inhyseshjon och andra egendomslösa. Som bekant var det vid denna tid - och förblev länge - en av den kommunala politikens skönaste konster att sätta gränser för pauperisering av befolkning, att hindra hjälpbehövande "löst folk" att vinna hemortsrätt i kommunen. I vår kommun synes de styrande ha haft situationen tämligen väl i sin hand. En ömtålig punkt fanns. Vikhus. Ägaren till denna egendom, löjtnanten Carl Ludvig von Post (1824-1905) används i stor utsträckning främmande arbetskraft i sina skogar, och när stämman avgjorde, att arbetsgivaren själv skulle svara för det framtida underhållet av på så sätt i kommunen indraget folk, vägrade han i vändningarna. I vad avser den centrala fattigvården noteras, att debiteringen av spannmål och potatis för socialt ändamål år 1871 på förslag av herren till Tidö, friherre Arvid Kurck (1821-85), lades över från hemman till fyrk.

I enlighet med KF 9/6 1871 antogs också något senare ett fattigvårdsreglemente för kommunen med indelning på rotar. Löjtnant von Post reserverade sig med den unika motiveringen, att han ej kände lydelsen. Det skall nämnas, att denna kommunala författning senare på 70-talet ändrades genom införande av distriktsindelning och gruppering av de fattiga i klasser alltefter bidragen omfattning.

Järnvägsfrågan var det stora sprängämnet i flera av Västmanlands kommuner vid denna tid, så egentligen icke i Rytterne. Som annorstädes och likt en sentida Gustav Vasa talade Curry Treffenberg till sockenmenigheten två gånger, först den 16 augusti 1869 för en privatbana Köping-Sevalla med anknytning till en väntad statsjärnväg Stockholm- Bergslagen, sedan den 25 januari 1871, efter nämnda projekts fall, för vad senare, efter viss justering blev SWB, Tureberg-Sevalla-Ängelsberg, Sevalla -Västerås- Köping. Det noteras med intresse, att den vältalige landssekreteraren här hade ett mindre vanskligt verk att utföra än flerstädes i länet. År 1869 klubbades ett deltagande med icke mindre än 86 aktier eller 8.600 Rdr, 1871 med aktier eller 7000 Rdr. År 1875, då det gällde att sätta järnvägen i drift, tecknades slutligen 4500 kr i SWB Trafik AB. Blott vid första tillfället behövde votering tillgripas. Resultatet blev 2030 fyrk för, 513 mot. Nämndeman Jan Jonsson i Svånö reserverade sig. Tvingas han själv delta, vill han som han formulerar saken, ej "betala mer än 50 öre per fyrk, emedan han anser att hvarken han eller Rytterne Församling kan af ifrågavarande jernväg draga stor nytta".

Stämmomajoriteten tycks ha sett mer optimistisk på saken. Den hävdade, att järnvägen från Dingtuna kyrka borde dragas över Strömsholm eller, som allra nordligast, Mölntorp. Som bekant fick man det ej alldeles som man önskade.

Kronofjärdingsmannen och nämndemannen Jan Jonsson i Svånö fungerade intill sin avgång ur tjänst i januari 1873 som något slag av enmans opposition i kommunalstämman, som ett sparsamhetsparti in persona. Då stämmans preses i mars 1864 åt sig och Holmstedt begär ett skrivbiträde, så förklarar han sig i diktamen till stämmoprotokollet " villigt utan anspråk på någon ersättning detta befattning öfvertaga under den tid som kan återstå för den invalda ordföranden Friherre C.F Gyllenhaal, ty den skulle nu och framgent blifva en för kommunen ganska stor börda". År 1870 föreslog han införande av hundskatt i kommunen., ett projekt som dock på hans eget begivande t.v. förföll. I början av 70-talet ledde han med föredömligt aktgivande på penningen omfattande kommunala vägbyggen i västra delen av socknen. Då den närmaste berörda jordägaren, greve C.G Ridderstolpe på Fiholm och Giresta, tillika förslagsställare, hösten 1872 övertog tillsynen över dessa arbeten, återstod ännu av ett ursprungligt anslag stort 300 Rdr Rmt kronor 7:51. Det skall nämnas, att greve Ridderstolpe med ej mindre drift och utan ytterligare pekuniär kostnad för kommunen slutförda verket.

Ridderstolpeska ätten som här införes i berättelsen sitter sedan 1700-talet djupt i Rytterne. Då därtill kommer, att av de många godsen där det ridderstolpeska Fiholm ligger mest centralt i socknen. är det kanske ej så märkligt, att dess ägardynasti har spelat en långt större roll än någon annan släkt i Rytterne kommunala historia. Den nämnde Carl Gustaf Ridderstolpe

(1822-95) ivrade ej blott för de materiella utan även för de andliga kommunikationerna. I socknen fanns en slöjdskolekassa, funderad på en donation av statskommissarien Gustaf Öijer (1772-1858). På initiativ av greve Ridderstolpe gjordes dessa medel år 1872 fruktbara genom att delar av avkastningen disponerades för lärarutbildning, utackordering i praktik och stipendiering av välartad ungdom. han sökte också 1871 få till stånd en sänkning av låneavgifterna i sockenbiblioteket för till stånd en sänkning av låneavgifterna i sockenbiblioteket för att så stimulera läsningen i orten. Underligt nog mötte detta uppkast ingen förståelse hos bibliotekarien-skolläraren som hävdade, att avgifterna icke påverkade lånefrekvensen.

Slutligen skalla antecknas, att arbetsmarknadsfrågorna spelade en ej alldeles obetydlig roll i Rytternes tidiga kommunala historia. Sockenstämman anslöt sig med iver till de skilda initiativ som togs av bl.a. länets hushållningssällskap att begränsa de menliga följderna av folkmarknaden i Västerås, ja, också att bringa densamma ur världen. Man gick även till handling. En förlikningsdomstol för socknen inrättades våren 1863 med baron Gyllenhaal som ordföranade. I april 1871 beslöts, att kommissionskontor skulle upprättas i en av gårdarna vid kyrkan. Kring årsskiftet 1875/76 slutligen bildade under ledning av socknens nye driftige själasörjare, kyrkoherden Th. Tideström, en husbondeförening för orten. Dessa organisationsförsök fick alla blott kort varaktighet och ringa verken. Må i detta sammanhang nämnas, att sänkningen av Horns backar ej helt utan kommunala uppoffringar slutfördes under 60- talet.

Adertonhundratalets sista årtionden är i svenskt landsbygdskommunal historia ett skede av lugn konservatism. Den kommunala demokratin hade funnit en form, 60-talets liberala strömningar hade sinat, öretalsvalen gav fasta majoriteter. Rytterne bryter på intet sätt av från det allmänna mönstret. Här blir de adliga lantjunkarnas intresse för det kommunala arbetet tidvis mer förstrött. I stämmopresidiet inträdde med år 1876 efter v. Ehrenheim C.G Ridderstolpe. Sedan han avsagt sig, stod valet i december 1876 mellan bondepolitikern F. Johansson på Svånö och godsägaren P.O Treschow på Tidö. Den förstnämnde vann med 2316 fyrk mot 1675. Besvär anfördes av befallningsmannen Larsson på Tidö. Nyval ägde rum i mars 1879. Vald blev nu patron C. Wennström på Giresta. denne avsade sig emellertid, och i hans ställe inträdde i april faktoren Gabriel Jacobson i Strömsholm. Efter honom följde med år 1883 löjtnanten August Tersmeden, arrendator på Giresta efter Wennström. Vid val inför Termedens flyttning från orten, hållet i december 1889, kandiderade F. Johansson på Svånö åter, men han blev nu utslagen av kaptenen Emil Tornberg på Stensjö med 3691 fyrk mot 2312. F. Johansson var misslynt. Blott för kort tid kunde han kvarhållas vid ett två år tidigare erövrat vicepresidium i stämman. Tornberg lämnade Stensjö i oktober 1899. Ordförandeskapet i stämman togs efter honom av C.L v Posts äldste son efterträdare på Vikhus, kaptenen Fredrik v. Post, gift med en av C. G Ridderstolpes döttrar (och herre på Vikhus). Alla dessa förändringar kan synas tyda på att det ej var så helt med det kommunalpolitiska lugnet i Rytterne under 1800-talets slutskede, och visst fanns det spänningar, men de traditionellt ledande godsägarna höll ännu ganska lätt fältet. Lägets stabilitet framgår i själva verket klart av permanensen inom kommunalnämnden. Som ordförande här inträdde Th. Tideström efter Norlin med år 1878. I december s.å insatte bönderna i hans ställe arrendatorn C.E. Johansson i Sylta. Ett år senare var emellertid Tideström tillbaka, och med ett större eller mindre mått av övertalning förmåddes han stanna i nämndpresidiet åtskilliga år in på nya århundradet. Uppenbarligen kände sig inspektoren F. Johansson i Svånö förpliktad av faderns oppositionsmannaroll i stämman. Han hade ryckte med av nya idèströmmar i tiden, var nykterhetsman i själ och hjärta, och stämman skulle i sinom tid få anledning lyssna till hans ord. Än så länge hade han emellertid - det torde redan ha klargjorts - ingen större framgång i de kommunala rådslagen. år 1880 var han nära en triumf. Det ovannämnda, år 1878 fastställda, reviderade fattigvårdsreglementets distrikt- och klassindelning önskade han se ersatt av en roteindelning av 1872 års modell, ett slag för den kommunala ekonomin mot de stora jordägarna. Emellertid samlade sig dessa. Nya reglementet föll vid votering i mars 1881 med 6679 fyrk mot 1091. Helt fruktlöst var naturligtvis trots allt ej Johanssons i Svånö tidigare kommunala ävlan. Sedan kommunens brandförsvar år 1880 ordnats efter då moderna principer, fungerade han under en lång följd av år som brandchef.

Förutom 1878 års fattigvårdsreglemente och 1880 års brandordning noteras vid genomgång av de kommunala protokollen för perioden följande data. Sedan Öijerska fonden vuxit till en behållning överstigande 21.000 kr. Öppnades år 1878 slöjdundervisning för flickor vid skolorna i Vikhus vid kyrkan. På förslag av nämndemannen C.E Backlin i Hellby infördes med år 1879 hundskatt i kommunen, belöpande till 3 kr per djur. År 1883 hävdade skolläraren C. Sundstedt

m .fl i besvär att kommunalstämman kränkt den kyrkliga kommunens rätt genom att besluta om reparation av den s.k. klockarbyggnaden vid kyrkan, en affär på sammanlagt 150 kr.

Stämmans vice ordförande, inspekteraren C.L. Brostedt på Fiholm formulerade svaret. Han ville i besvären se enbart en frukt av de klagandes "behof af att föra rättegång". Hvad klagandena vidare anfört att de personer som i kommunalstämman fattat ifrågavarande beslut skall bekosta deras stora kostnader i detta riksviktiga mål anses behjärtansvärt", skriver han sarkastiskt, "men bestrides likaväl." Sundtedt hade gjort sig omöjlig. Då han 1890 önskade byta bostad med barnmorskan, avslogs hans begäran med 1609 fyrk mot 45. Ett annat ovanligt besvärsmål inträffade år 1891, då ett av stämmomajoritetens önskan att få behålla den lokala sparbankskommittén motiverat kommunalt brandförsäkringsåtagande för denna överklagades. Stämman hävdade att de missnöjda, patroner C.O. Abrahamsèn på St. Ekeby och arrendatorn A.W. Kjellman på Åholmen, saknade besvärsrätt, då de ej erlade skatt till kommunen. Den från ekonomisk synpunkt märkligaste händelsen under perioden var väl 1888 års försäljning av samtliga kommunens järnvägsaktier. Det förtjänar emellertid också nämnas, att förhållandevis mycket pengar lades ner på upprustningen av östra fattighuset vid L:a Rytterne kyrka år 1892 och på inrättandet av en epidemisjukstuga på Majholmen ett par år senare. År 1900 ingick Rytterne i samverkan på epidemisjukvårdens område med Kolbäck, Munktorp, Säby, Svedvi och Berg. De sex kommunerna byggde med sikte på landstingets snara övertagande av denna angelägenhet. Slutligen några tidstypiska notiser. Oskar II:s 25-årsjubileum som regent år 1897 högtidlighölls med en brakmiddag för de fattiga - smörgåsbord, tre varmrätter, dricka, kaffe och dopp. Några månader senare höjdes taxan för begravning av fattiglik från 15 till 20 kr med ett tillslag av 2 kr för förplägnad åt de efterlevande hjonen. Över 1896 års 15 åriga höjning av socknens fastighetstaxeringsvärden besvärade sig kommunalstämman upp i högsta instans. Den demonstrerande 1892 mot försämrad postföring över järnvägsstationen i Strömsholm, och 1894 anslog den hela 50 kr. För inköp av böcker till sockenbiblioteket.

Det nya århundradets båda första decennier bildar en epok, kännetecknad av en från Fiholm styrd starkt konservativ politik. Mest rör den kommunala debatten sig om fattigvårds- och fattiggårdsfrågorna, om folkförsörjningen under krigstid, om utskänkningen av starka drycker i församlingen. Från två skilda håll börjar höjas oppositionella röster i kommunanalstämman. Småbönder och arbetare får fäste genom 1909 års rösträttsreform, genom den 40- gradiga skalan.

Prosten Tideström satt kvar i nämndpresidiet till 1906 års utgång. Fredrik von Post tog över och fick så hela kommunledningen i sina händer. Han hade dock på sin tid, våren 1904 haft svårt komma in nämnden. David v. Schinkel och Johansson i Svånö hade på formella grunder sökt diskvalificera två av hans väljare svågern greve Axel Ridderstolpe på Fiholm och patron H. Abrahamsèn på Stora Ekeby. Hans makt var ej heller nu obestridd. I tävlan om en plats i taxeringsnämnden blev han- det var i februari 1908 - slagen om Johansson i Svånö med 781 fyrk mot 623.

Demokratiseringen var på väg. Införandet av 40 -gradiga skolan kom makten att väga på en knivsegg. Detta blev uppenbart vid valet av efterträdare till den i december 1911 avgående v. Post. Axel Ridderstolpe fick odisputerad taga det tunga nämndpresidiet, men om stämmoledningen blev det strid. Sluten omröstning begärdes. Man stred om positioner. Disponenten David von Schinkel på Tidö begärde att utan fullmakt få rösta för fadern, brukspatronen Carl David von Schinkel. Han fick medhåll av kommunens juridiska orakel, den stockkonservative f.d. kronolänsmannens, kommissarien C.e Essen på St.Ekeby, men bondeoppositionen, ledd av hemmansägaren C.E. Backlin i Horn nämndemannen J. A. Carlsson i Vallbylund protesterade och vann i votering 183 - 124. Essen tog revansch genom att vägra hemmansägaren C.G Strömberg att rösta för Majholmen. Motiveringen var att Strömsbergs faders sterbhus stod för fastigheten i röstlängden. Även Johanssons i Svånö sterbhus vägrades rösta då en av handlanden V. Sandberg företedd fullmakt saknade underskrift. Valet blev spännande. För von Posts svåger greve Axel Ridderstolpe på Fiholm röstade 9 personer med 169, för organisten K.I Karlström 18 personer med 168 röster. Som jämförelse kan nämnas, att vid fjärdingemannaval i februari 1903 7 röstade för V. Sandberg då slöjdlärare slagit 11 röstande för brevbäraren C. J Carlsson med fyrktalen 4805 - 1596. C.E. Backlin och hans meningsfränder hade då besvärat sig - slöjdundervisningen skulle, menade de, komma att lida av ordingsmannavärvet. De gjorde det även nu, sedande, får man förmoda, något förstrött hört den nyvalda syssling, viceordföranden i stämman, godsägare Albert Kantzow på Hornsvik tacka V.Post för en gagnerik gärning i det allmännas tjänst, städse präglad av "oväld och humanitet". Kyrkvärden G.A.H Söderholm hade, hävdade de noterats för 1 i stället för 5 röster. Essen rasade. En utredning gav de klagande rätt. Kantzow var emellertid på resor under lång tid 1912. Ärendet drags på långbänk, och när man omsider - det var i oktober - kom till nyval, avsade sig Karlström, Ridderstolpe valdes med acklamation. Bullret kring valet hade onekligen stärkt hans position. Han satt säker perioden ut. Då i december 1918 särskild fattigvårsstyrelsen valdes, blev han också dess ordförande. Som vice i nämnd och styrelse fick han acceptera nämndemannen J.A. Carlsson i Vallbylund, det nya Bondeförbundets lokala ledare men i stämman sekunderades han av sin gamle vapendragare C.E Esseen.

Fattigvårdsfrågorna dominerade som nämnt periodens offentliga debatt i kommunen. Våren 1904 förelåg förslag i byggnadsfrågan, signerat främst av Johansson i Svånö. Var har sett, att östra fattigstugan var en frukt av den s.k Reuterholmska donationen. Nu förslogs, att ett nytt fattighus med ekonomibyggnad skulle byggas för 18.000 kronor. Stämman biföll. Emellertid begärde Axel Ridderstolpe besked om Reuterholmska donationens och västra fattigstugan öde, och sergeanten J.A. Carlsson tyckte man kunde vänta med verkställigheten till nästa år, då man eljes finge räkna med att tvingas utföra en del arbeten under olämplig årstid. Viss irritation uppstod, och saken drog något ut på tiden, men år 1905 stod byggnaden färdig, och till institutionens första föreståndare utsågs fru Mathilda Pettersson från Norrköping. Östra fattigstugan revs och såldes 1906. Problemet var Reuterholmska donationen. En kommitté tillsattes, vilken föreslog, att tomten skulle genom ett mindre markförvärv arrundas, därefter lagligen rösas och faras för kommunen samt säljas för lägst 1500 kronor. Johansson i Svånö reserverade sig, i det han framhöll, att tomten vore genom laga skifte till sin storlek bestämd och att han icke ärnade tolerera något som helst intrång på sitt hemman, varav donationen på sin tid utgått. Stämningen var inflammerad. Man lät ärendet vila. Spänningen fick emellertid ändå sin utlösning. Nya fattiggårdstomten måste av Fullerömark tillvinnas kommunen. I mars 1908 beslöts expropriation på markägarens greve Axel Ridderstolpes villkor. Kommunen skulle betal 25 kr. per år i avgäld och 150 kr. kontant för skogen samt exproprieringskostnaden och därjämte svara för stängselhållningen mot Svånö. Johansson reserverade sig mot en kostnad som han fann orimlig samt yrkade på expropriation med laga värdering. Även mot att något senare på förslag av greve Ridderstolpe fattat beslut att stämman skulle hos Kungl. Maj:t begära rätt att sälja den omstridda donationsjorden med åbyggnad och använda ränteavkastningen till fattigvårdens bestridande reserverade han sig. Sedan nu möjligheten att sälja donationsegendomen till den förbittrade Svånöbonden prövats, vände stämman, därtill rådd av Essen. Det vore föga troligt, att Kungl. Maj:t skulle bifalla kommunens begäran. Socknen kunde också med fördel behålla egendomen. I maj 1909 beslöt stämman att nödtorftigt reparera byggnaden. Stora rummet målades och tapetserades för att bl.a. betjäna konfirmationsundervisningen. I november 1910 inleddes omsider expropriationsförfarandet för nya fattiggården. De 25 kronor hade nu blivit 3 hl spannmål per år. Johansson i Svånö reserverade sig icke; han var ej längre bland de levande.

Stormen kring Reuterholmska donationsegendomen hade omsider bedarrat.

Nästa skärmytsling i fattigvårdsfrågan rörde något helt annat, ett av Ridderstolpe föranlett beslut att av ekonomiska skäl i mån av utrymme ge plats åt även främmande fattiga i nya fattiggården. Nämndeman Carlsson reserverade sig - förgäves. Det var våren 1915. I januari 1917 flammade striden upp igen kring den gamla Reuterholmska fattigstugan. Hemmansägare E. Backlin hävdade, att konfirmationsbarnen hade det för kallt där, och föreslog, att sockenstugan skulle öppnas för deras undervisning. Frågan underkastades votering. Backlin förlorade med 236 - 181, och då han ej betalt kommunalutskylderna, vägrades han av Ridderstolpe och Esseen att reservera sig.  Saken gick till KB. Backlin skrädde icke orden. Stämman blev honom ej svaret skyldig. Ridderstolpe yttrade särskilt: "Klagandens oförskämda på heder och ära gående påstående att röstningen försiggått efter ordförandens godtycke tillbakavisas såsom framkommet af oförstånd och av hätskhet öfver att han ej fick sin vilja igenom." Backlin hade ingen framgång på högre ort. Mot periodens slut installerades bad och el i nya fattiggården eller ålderdomshemmet som det nu kallades, och här fick den av Esseen i en av varm humanitet präglad utredning i december 1919 föreslagna och strax därefter anställda församlingssystern eller, rättare, kommunala sjuksköterskan sin bostad. Hon ställdes under en särskild styrelse. Det var en kommitté vari ingick även en dam, en första i Rytterne kommunala historia, friherrinnan Hedvig V. Post, före kommunalordförandens änka. Men så var det ju också fråga om ett kvinnligt värv, och tjänsteinnehaverskans lönemedel utgick delvis från en donation, given av kvinnlig hand, "Alice och Fredrik Ridderstolpes fond", 10.000 kronor som av Axel Ridderstolpe överlämnats till kommunen i augusti 1909. Visst statligt bidrag hade stått att få, men därifrån avstod kommunen, då den eljes måst underkasta sig vissa begränsningar i dispositionen av den eftertraktade nya hjälpkraften. I december 1920 fyllde man ut lönen med hundskattemedel.

Det första stora kommunala slaget i nykterhetsfrågan stod i stämman den 6 april 1902. Kvicksundshotellets innehavare, trävaruhandlaren E. Ohlsson på Stensjö hade begärt att få servera sprit. Kommunalnämnden hade icke ansett sig kunna förorda framställningen. Johansson i Svånö, Carlsson i Wallbylund och Backlin i Hellby sekunderade nämnden. Den som koncipierat dennas beslut, prosten Tideström, var sjuk men hade yttrat sig skriftligt. Han önskade uttala sig för att hotellet skulle förbli ett "nykterhetsvärdshus". Men då, som han skriver, han har anledning befara, att det maktägande inom kommunen icke delar denna hans åsikt, yrkar han bestämt, att de starka dryckerna skall förtäras på stället, på det ej "en flod af spritvaror måtte komma att därifrån flöda ut öfver bygden". Vid omröstningen trodde sig ordföranden höra övervägande "ja" för avslag. Votering begärdes. För spriten röstade 12 med 4350 fyrk, mot 22 med 3037 fyrk. Svånö-Johansson och hans meningsfränder besvärade sig. Förslagsställaren hade själv fått rösta. Det hade talats om "sommargästernas nytta, bekvämlighet och trefnad" men samtidigt om polis. Var fanns konsekvensen här och när krogarna i Strömsholm och Kolbäck för länge sedan slopats? Ärendet kom i maj åter från KB för yttrande. Tideström och nämnden hade naturligtvis kvar sin mening. Greve Carl von Frischen Ridderstolpe, Axel Ridderstolpes äldre broder (1864-1905) förklarade "i förebrående ordalag sitt ogillande deraf". Ohlsson och Johansson i Svånö gick i hetsig debatt. Till ena lägret slöt sig Axel Ridderstolpe och ingenjör H. Abrahamsèn, till det andra Backlin, förre sergeanten J.A Carlsson, stationskarlen K. A Jansson , banvakten K:E. Fridèn m fl. Det blev såsmåningom återigen votering. Siffrorna blev 48 röster med 4304 fyrk mot, 19 röster med 5000 fyrk för, men av de sistnämnda tillhörde 808 trävaruhandlare Ohlsson själv. Besvär anfördes givetvis - förgäves. Denna nykterhetsdebatt är för sin tid ovanlig, och då Ohlsson förstod att hålla ordning på sitt etablissemang, upprepades den ej här med det första. Då 1906 fråga förekom om förnyelse av utskänkningstillståndet, fick den passera stämman utan erinran, Först efter rösträttsreformen i 10-talets slut återkom den stora nykterhetsdebatten till stämman. I december 1920 säkrades förlängd utskänkning av vin och öl till spisande gäster i Kvicksund med så knappa voteringssiffror som 19-16.

Den 29 oktober 1916 inträffande i Rytternestämman en för Västeråstraktens landsbygd unik händelse. Som livsmedelsnämnd för kommunen fungerade sedan årets början kommunalnämnden. Nu föreslog Sigfrid Björkman i Lundby som representant för en del arbetare, att en ny livsmedelsnämnd skulle väljas. Axel Ridderstolpe tog mycket illa vid sig. Han redogjorde i upprörda ordalag för nämndens stora olönade arbetsbörda samt förklarade, att nämndens ledamöter "med tacksamhet" ställde sina platser till stämmans förfogaande, "då det framkomna förslaget af dem måste upptaga såsom ett misstroendevotum öfver sättet att sköta saken". Stämman gjorde den pågående sockerregleringen till hinder för att omedelbart villfarande av nämndens avsägelse. Ledamöterna förklarade sig emellertid ärna återkomna, "så mycket mer som de nu ej på minsta sätt ville stå i vägen för mera kunniga och insiktsfulla krafter, hvilka kanske från arbetarhåll skulle få röna större erkänsla och tacksamhet för det tidsödande som i november s.å valdes ingick blott en av kommunalnämndens ledamöter, handlanden E. Lundgren i Lundby. Sifgrid Björkman blev bönhörd helt säkert långt över förväntan. Som ordförande fick han bära dagens tunga. Det gick givetvis ej utan ersättning 1000 à 1200 kr. per år anslogs till avlöning av nämnden. Även Ridderstolpe fick så småningom en liten släng av sleven. Han tillförsäkrades i mars 1919 50 kr. för telefon och 600 kr. för skrivhjälp per år. Som kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens kassaförvaltare hade han onekligen ett tungt rutinarbete att utföra. Där det saknades allmänna medel för tvingande sociala utgifter, ansåg han sig böra ta det som fattades ur egen kassa. Våren 1918 noterade revisorerna att ett amorteringslån måste tagas för täckande av denna kommunens flytande skuld.

För fullständigande av bilar skall antecknas, att kommunen år 1908 förvärvade sitt första grustag av C.E Backlin i Horn, att greve Ridderstolpe 1913 överlämnade statskommissarien Öijers porträtt i olja att hängas i sockenstugan, att stämman 1914-15 tog bestämd ställning mot tanken att flytta häradets jurisdiktion från Kolbäck till Västerås, att den 1918 anslog 500 kr till livsmedel åt mindre bemedlade, två år senare 100 kr till föreläsningars hållande i orten.

"Förrevolutionen i Rytterne " 1916 var en episod. Den på många håll svåra första fredskrisen i tidigt 20-tal förlöpte i vår kommun under politiska lugn. Kommunens handlande präglades av den ekonomiska knappheten. Nödhjälpsarbeten igångsattes. Först bröts sten, sprängdes och planerades kring fattigvårdsstyrelsens hus. Närpå lades 1921-22 1500. Sedan höggs ved i skog som köpts från greve Ridderstolpe. Ett av sjukvårdskommittérade ställt förslag till reglering av sjuksysterns lönevillkor förkastades i december 1921 av stämman i votering med röstsiffrorna 15-14. Den duktiga hjälperskan fick gå. En billigare anställdes. När återigen ungefär vid samma tid en fjärdingsman behövdes anställdes av kostnadsskäl en person vars juridiska kompetens visade sig vara sådan, att den redovisades i "Polisunderrättelser" och ej kunde accepters av höge förmannen landsfiskalen Ossian Gråberg. Föreläsningsanslaget drogs år 1922 in för möjliggörande av en ferieresa för skolbarn. Rösten samma år vägrade stämmans ordförande proposition på ett förslag att de arbetslösas förening skulle tilldelas ett bidrag stort 200 kronor, då det ej rörde sig om ett kommunalt behov. Församlingens nye politiserande kyrkoherde D. Olofssonföreslog samma år för tillfälligt lättande av skattedragarnas bekymmer, att uppbördaen skulle fördelas på tre terminer i stället för två men förlorade voteringen med siffrorna 22-18. Blott fornminnesföreningen fick nya pengar, 50 kronor 1923, förvisso tack vare ordförandens personliga intresse för saken.

Så kom hösten 1923 och nyval över hela linjen till kommunalnämnden. Någon av veteranerna hade trätt åt sidan med ålderns rätt.  Lägenhetsinnehavaren Fredrik Engvall i Åkerby hade året innan av Ridderstolpe avtackats för en gärning präglad av samvetsgrannhet och oväld. Viss förnyelse kunde väntas. Det låg spänning i luften. Valet komplicerades av att socialdemokraternas ledare banvakten C.A Westlund föreslog att det skulle genomföras enligt proportionell metod.  Förrättningen som påbörjades den 30 december kunde ej avslutas förrän den 3 januari. Partibeteckningen "Gamla kommunalnämnden" drog 44 röster. "Samlingslistan" 18. Det blev 4-2. Valda blev i tur och ordning Ridderstolpe Carlsson i Vallbylund, Westlund, inspektor C:Wallinder på Tidö, Lundgren i Lundby och arbetare C.G. Lund i Vikhus. Presidiet blev oförändrat. Ännu ett par lugna år följde. Det ekonomiska trycket lättades något. Rytterne nybildade föreläsningsförening fick 1925 ej mindre än 200 kr. Hushållningssällskapets lika nya lantmannaskola i Kolbäck blev utan. Men när kyrkoherde Olofsson som det skulle visa sig mer tillfälligt tog hand om klubban i den hösten 1925 konstituerade barnavårdsnämnden, blev han ej alldeles lönlös. Han soulagerades med 150 kr.

Räkenskapens dag nalkades emellertid. Den planerades i arbetarkommunen. Anton Nilsson i Skogsholmen var där hjärnan. Furian bestods av den orädde och temperamentsfulle banvakten Ragnar Andersson. Han gick till aktion i stämman den 31 oktober 1926. han motionerade om ändring av revisorernas och taxeringsmännens antal - kunde dock på formella grunder hänvisas till decembersammanträdet. Han motionerade om en tredje uppbördstermin och vann voteringen med 103-97. Han motionerade om höjda förmåner för taxerarna och vann, sedan han "upplyst, att han, föra att demonstrera, ämnade begära votering" en halv seger. Han önskade interpellera om socknens engagemang i vägväsendet men kunde visas till rätta, då han gick utom dagordningen. Samma dag skildes kommunalnämnden från nykterhetsnämnden, men här sköt radikalerna logen "Rytterne Krona" framför sig. En särskild nykterhetsnämnd tillsattes. Däremot kunde Ridderstolpe på formella grunder stoppa ett av logen begärt bokanslag. Man kom i denna fråga åter bättre förberedd nästa år. Vänsteroffensiven mot konservativerna i kommunstyret var blott inledd. Den skolade taktikern Anton Nilsson granskade med argusögon Ridderstolpes fögderi. Som revisor konstaterade han i mars 1927 formella brister i den kommunala bokföringen och han lyckades med voteringssiffrorna 44-32 få igenom ett för kommunledningen genant beslut, att de senaste årens räkenskaper skulle eftergransas. Ej nog härmed. På decembersammanträdet hade stämman valt en mycket konservativ fattigvårsstyrelse med Ridderstolpe själv i presidiet. Anton Nilsson fann ett fel i proceduren och överklagade. Efter remiss från KB kom ärendet före i stämman den 15 maj 1927. Vi läser i det av Ridderstolpe själva skrivna protokollet: "Efter en långvarig diskussion i hvilken brovakt Ragnar Andersson, Kvicksund med ifver deltog, och under hvilken han vid flera tillfällen gick utom frågans innebörd och lät undfalla sig förolämpande uttryck såväl mot stämmans ordförande som mot kom. nämnden och han trots ordförandens uppmaning att hålla sig till sak, ej slutade med sitt anförande, ehuru Ordf. genom flerfaldiga klubbslag försökte nedtysta honom och få honom att återgå till ordning, fortsatte han det oaktat att störa förhandlingarna; en stor del af stämmodeltagarna afläxnade sig härvid, hvarför ordf fann sig föranlåten att upplösa stämman innan frågans behandling kunnat slutföras. "Vid förnyad handläggning av ärendet i juli vederlade ordföranden utan att bli motsagd talet om hans partiskhet såsom "ogrundat och illvilligt". Men i vad avsåg själva besvären beslöt stämman på förslag av Fritz Eriksson i Sörby "med får rösters majoritet" att vi vitsorda Anton Nilssons uppgifter. Det var en förkrossande motgång för Ridderstolpe. Carlsson i Vallbylund och andra hans vänner reserverade sig, men KB kunde intet annat göra än ogiltigförklara det omstridda valet. Ridderstolpe gick till Kungl. Maj:t men när besvären i februari 1928 föredrogs inför stämman, kunde Ragnar Andersson icke utan rätt påstå, att de "saknade all betydelse". Ridderstolpe hade med 1927 års utgång lämnat alla sina kommunala förtroenden. I stämmopresidiet följdes han av kyrkoherde Olofsson, på kommunalnämndens ordförandestol av Lundgren i Lundby som slog ut Anton Nilsson med 135-75. Patrikarkalismens sista bålverk hade fallit. En epok var till ända. En stor kommunal gärning var lyktad. Axel Ridderstolpe var redan vid sin avgång svårt sjuk. Han avled 1931.

Borgerligheten hade ännu en knapp majoritet hos väljarna, men utvecklingen gick den emot. Det kan vara skäl att se något på de viktigare personvalan under periodens slutskede. Kyrkoherde Olofssen återinträdde efter en sjukvakans i april 1930 i barnavårdsnämndens presidium. Anton Nilsson förlorade i december s.å. ännu en valvvotering, denna gång med siffrorna 52-74 i tävlan med arrendatorn Hellen Lundqvist om ordförandeskapet i fattigvårdsstyrelsen. Ett år senare noterade han ett tredje nederlag, nu dock med de knappa siffrorna 93-112 mot lantbrukaren Gunnar Eriksson i Sylta vid val av den hädangångna Lundgrens i Lundby efterträdare som ordförande i kommunalnämnden. Först vid valen i december 1933 var Anton Nilssons tid inne. Han blev nu barnavårdsnämndens ordförande, två månader senare även fattigvårdstyrelsens. I november 1936 erövrade han omsider, sedan kyrkoherde Olofsson trätt tillbaka, stämmopresidiet. Välvningen var fullbordad. Det skall nämnas, att J.A Carlsson i Vallbylund ungefär samtidigt gick ur tiden, följd av stämmans tacksamhet för en 35 -årig trägen kommunalgärning. Hans efterträdare som nämndeman blev Gunnar Carlsson i Sylta.

Rytternestämmans sista decennium 1928-38 är ett skede präglat av en aktiv nykterhets- och socialpolitik, tidstypiska kommunalförbundssträvanden, en öppnare kultursyn och en avpolitisering av debatten.

I maj 1928 hade stämman att yttra sig över en ansökan av fru Vilhelmina Lindström att få servera öl i fastigheten Hvilan vid Mellansundet. Med ordförandes utslagsröst hade kommunalnämnden tillstyrkt framställningen. Ragnar Andersson menade, att "oegentligheter" nog förekomna på platsen, även om fjärdingsmannen i eget vinstintresse skulle förneka detta. Besökarna hade säkert med sig fickpluntor till platsen, och bäst vore, om kaférörelser av detta slag kommo bort överallt. K.G Lund sekunderade. Axel Ridderstolpe "presterade mot nykterhetsfantasternas uppfattning, att en flaska pilsner med tilltugg kunde skada och fördärva en människas hälsa". Insinuationerna mot fjärdingsmannen vore skamliga. Kring förre ordföranden slöt upp män som Carlsson i Vallbylund, Backlin, Wallinder, Gunnar Carlsson och restauratören Lindell i Kvicksund. Sökandens make ville i motståndet se en aktion mot honom själv "som obehaglig person i allmänt kommunalt hänseende för vissa personer".

Fjärdingsman J.A. Frimodig vitsordade, att onykterhet förekommit i Mellansundet. De berusade hade emellertid alltid avvisats, och hans egna förtjänster på rörelsen inskränkte sig till 45 kr. Över flera år. Protokollutdrag insändes till KB, men där önskade man klarare besked. Ärendet återgick. Ragnar Andersson yrkade avslag men förlorade voteringen med 58-61. I ett annat liknande mål hade han bättre lycka. Han och nykterhetsnämnden besvärade sig senare på året över ett av fru Emma Lindell hos KB utverkat tillstånd att i Kvicksund utskänka vin i samband med offentlig dans. Ärendet underställdes kommunen för yttrande. Stämman gav Andersson rätt, så även när det i maj 1929 gällde en på central ort ifrågasatt spärr för motböcker, vars ägare ej betalat sina kommunalutskylder. Ragnar Anderssson var en frisk fläkt i den kommunala politiken. Ett av hans sista initiativ i Rytternestämman var en motion i oktober 1928 om införande av kommunalfullmäktige. Den avslogs. I slutet av påföljande år lämnade han orten. Ingen av hans kamrater kunde väl tävla med honom som braständare, däremot förvisso i politisk klokskap, och nykterhetens sak blev även efter hans flyttning väl försträdd i Rytterne.

I april 1937 hamnade på stämmans bord en från KB remitterad ansökan av fruarna Astrid Welin och Alice Wikström att få förlängt tillstånd att fortsätta fru Lindstöms pilsnerservering vid Mellanssundet, nu i samband med dans. Nykterhetsnämnden hade avstyrkt, kommunalnämnden tillstyrkt för sommarmånaderna. Ledamöterna Sven Eriksson och Anton Nilsson hade reserverat sig. Carlsson Sylta talade för kommunalnämnden. Frimodig gav en målande skildring av folklivet kring och nykterhetsnämndens ståndpunkt. Kyrkoherde Olofsson yttrade: "Inled oss icke i frestelse". Och kyrkväktaren Fritz Eriksson menade att man gjorde klokt i att rycka upp det onda med roten. Chauffören Axel Andersson, som blivit ofredat ett stycke från serveringen kunde icke finna skäl, varför sommargästerna skulle favoriseras framför ortsbefolkningen. Fru Welins make tyckte kommunen kunde nöja sig med att ta ut nöjesskatt av rörelsen. Stämman gick på nykterhetslinjen. Ärendet var ej därmed slutgiltigt ur världen. I januari 1938 återkom det i annan form, och då enades de kommunala myndigheterna om att servering av pilsner till spisande gäster kunde få förekomma vid Mellansundet. Blott fru Hedvig Pettersson, Fiholm, gav i stämman sitt missnöje reservationens form. - Även utskänkningen i Kvicksund debatterades år 1937 livligt i stämman. Innehavarna begärde få servera vin obegränsat, sprit till slutna sällskap. Kommunalnämnden önskade inskränkta den öppna serveringen till sommartid, nykterhetsnämnden totalt eliminera den. Kyrkoherde Olofsson och fru Petterson yrkade helt avslag. Welin undrade, om man tänkte jaga alla inkomstkällor ur kommunen. Lantbrukare Gustaf Eriksson i Vallby varnade för smygsupning som följd av en alltför hård förbundspolitik, så även Gunnar Carlsson som dock beklagade, att källarmästaren nått en sådan ålder, att han ej längre kunde hålla ordning på stället. Kyrkoherden lät härefter tala med sig, och stämman följde nykterhetsnämnden. Länsstyrelsen handlade enligt den kommunala viljan, men även i detta fall ställdes frågan ånyo, och då förmådde kommunalnämnden bättre hävda sig mot nykterhetsnämnden. Det blev vin åt spisande gäster i Kvicksund

Axel Ridderstolpe var en god hushållare. I oktober 1928 fanns 9.157kr. sparade i fattigkassan. De överfördes till skolkassan för täckande av dess skuld. Måhända ångrade den borgerliga kommunens nya styresmän denna generositet, när fattigvårdskonsulenten i sjunde distriktet år 1931 gjorde så grava anmärkningar vid ålderdomshemmets byggnadstekniska standard, att en inre reparation, berörande bl.a värme- och sanitetsinstallationer och kostnadsberäknad till 11.000kr., ansågs erforderlig. Stämman beslöt utföra denna förbättring, men vid närmare eftertanke fann den inga medel därtill. I skrivelse till KB begärdes uppskov med det stora arbetet. Stämman klagande sin nöd. Fastighetsvärdena sjönko, folk flyttade skattekronornas antal minskade. Ålderdomshemmets reparation hotade framtvinga en skattehöjning med 2à 3 kr. Man såg sig i själv verket om efter andra medel. Omsider fann man att sådant. Fattigvårdskonsulenten hade förklarat att det ej behövdes mer än 5 à 8 vårdplatser för gamla per 1000 inbyggare. Därigenom yppades menade kommunalnämnden i september 1934, möjligheten att byta ålderdomshemmet mot prästgården, där de 10 á 12 platser kommunen behövde lätt kunde vinnas. Stämman biföll denna mening. Enighet nåddes med den kyrkliga kommunen. Hösten 1935 var man klar att gå till Kungl. Maj:t i ärendet. Ej långt därefter konstaterades dock, att ett lån stort 15.000 kronor måste upptas för prästgårdens iordningställande för sitt nya ändamål.

Stora kommunala utgifter skrämde dock ej längre så mycket. Den sk andra fredskrisen var över. Den hade här som annorstädes präglats av en hård satsning på det arbetsmarknadspolitiska området.

Först ganska sent, i november 1931 tillsattes i Rytterne en arbetslöshetskommitté under ordförandeskap av Hellen Lundqvist. Den skulle ställa förslag till åtgärder för bekämpande av arbetslösheten i socknen. Vedskog från kyrkoherdebostället ställdes i december till dess förfogande, senare även betydande penningbelopp för 1933 då högsta verksamheten utvecklades, 2000 kr. Då utdelades bidrag i procent av totalkostnaden till de jordägare som igångsatte skogsarbeten och stenbrytning för sysselsättning för de arbetslösa. I arbetslöshetskommittén gjorde greve Carl Gustaf von Frishen Ridderstolpe, Axel Ridderstolpes äldste son, samt efterträdare på Fiholm, en demokratiskt sinnad, i bygden allmänt omtyckt man med väldigt arbetskapacitet, sina första lärospån som kommunalpolitiker. Han och Anton Nilsson lyckades inom kort bygga hållbara broar över de politiska avgrunder som nyss splittrat kommunen som det velat synas utan nåd.

Efter förslag av landsfiskal Gråberg bidades med 1932 års början Säby-Rytterne polisdistrikt, den första egentliga kommunalförbundsbildning vår kommun engagerade sig i. Distriktet bestod kommunens tid ut. Även på ett annat område, distriktssjukvårdens, aktualiserades 1932 kommunalförbund för Rytterne. Stämman hade kunnat tänka sig samgående med Säby även här men värnade om sin självständighet. Frågan aktualiserades åter 1938. Då kom ett mycket gynnsamt förslag från medicinalstyrelsen. Det avsåg sammanslagning av Svedvi, Kolbäck, Rytterne Berg och Säby till ett sjukvårdsdistrikt med sanktionering av sköterskor i Hallstahammar, Kolbäck och Bergåsund. Kostnaderna skulle bli mycket små för det folkfattiga Rytterne. Stämman accepterade. Den kommunala församlingssystern ansåg man sig ändå ha användning för.

En jämn ström av små pengar flöt - även under de svåra åren - ur kommunens kassa till kulturella mål - föreläsningsverksamheten, fornminnesföreningen, folkbildningen - och kommunen gjorde verkligen allt som stod i dess makt för att i samverkan med riksantikvarieämbetet värna om fornminnena vid Horn när vården av dessa minnen aktualiserades 1929-1930. En praxis hade grundats som kom att hålla kommunen ut.

I november 1937 kom för stämman ett av arbetarekommunen ställt förslag, att kommunalfullmäktigeinstitutionen omsider skulle införas i Rytterne. Kommunalnämnden hade avstyrkt, men Anton Nilsson och Westlund hade reserverat sig och de förlorade voteringen i stämman med endast 11-12. Stämmans roll som beslutande församling var i praktiken utspelad. Sitt sista mer betydelsefulla beslut fattade den i maj 1938. Det avsåg en rätt omfattande reparation av det gamla Reuterholmska fattighuset.

Den 18 september 1938 valdes 20 fullmäktige för Rytterne. De 8 första namnen var; Anton Nilsson, Carlsson i Sylta, smeden G.W Pallman i Tidö, hemmansägare Otto Käck i Hesselby, Sven Eriksson i Tibble, C.A Westlund, C.G.v. Frischeen Ridderstolpe och Anton Nilssons maka fru Ada Nilsson, Niklasudde. Socialdemokraterna vann valet. Fullmäktige samlade för konstituering den 8 januari 1939. Anton Nilsson, stämmans ordförande inledde. Han sade sig vänta en mer ansvarskännande behandling av kommunens ärenden som följd av förändringen. Till stämmans ordförande var han designerad. Till vice ordförande utsågs Ridderstolpe. Kommunalnämndspresidiet blev oförändrat, även sedan nämnden vid årets slut efter ökning av antalet ledamöter från 6 till 7 fått socialdemokratisk majoritet.

Eljes konstituerade lokala förhållanden i kombination med den inbrytande världskrisen ett läge som tvang fullmäktige att i första hand söka komma till rätta med vissa organisatoriska förändringar och nybildningar. Sjukvårds kommittén ombildades efter omläggningen av distriktsjukvården till hemvårds kommitté i vilken Ada Nilsson småningom blev ordförande, och den gamla församlingssystern ersattes med e fullt utbildad hemsyster. Kommunen uppgick i Västerås tandvårdsdistrikt. Med år 1940 övergick skolväsendet från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, och en folkskolestyrelse tillsattes. Kommunalförbund bildades med Säby i kristidsärenden. En familjebidragsnämnd tillsattes med kantor Werner Holmberg som ordförande.

Trycket utifrån bidrag till att samsa viljorna. Något man dock fortfor att diskutera var nykterhetsfrågorna. Men även i dem kom man nu lättare överens. Fru Astrid Welin prövade i mars 1939 den nya församlingen med en önskan att få servera intill två flaskor öl utan mattvång. I november det året tog fullmäktigeförsamlingens leading lady Ada Nilsson upp missförhållandena vid Mellansundet till kritisk granskning. Hon konstaterade, att makarna Welin låtit komma sig till last en svår nöjesskattebrist samt att i Västerås och Eskilstuna portförbjuden publik, full redan vid ankomsten, gjorde platsen till en "pesthärd för ungdomens moral", trots att ölserveringen nu omsider stoppats. Kommunal- och nykterhetsnämnderna som fick saken på utredning bestyrkte till alla delar fru Nilssons uppgifter. fullmäktige beslöt ingå till länsstyrelsen med förslag, att lokalen skulle stängas. Lansfiskalen inträdde till restauratörernas försvar, men fullmäktige stod på sig, när ärendet kom åter i förnyad remiss. man hade rått makarna Welin att hålla restaurangen uppe som på sin tid fru Lindström med sommarpension och slutna evenemang. De nya innehavarna hade emellertid ej lyssnat. En stor danslåda hade omedelbart uppförts, och det kunde ifrågasättas, om det vore förenligt med offentlig moral att låta enskild person sköta en skatteuppbörd som ej redovisades för stat och kommun; 1.500 kr. i uppslupen nöjesskatt stodo i själva verket inne hos makarna Welin som något slag av lån från samhällets sida. Supplikanterna beskyllde å sin sida kommunen för att fara med osanning. Detta var givetvis icke rätta metoden att beveka de kommunala myndigheterna. Restaurangen i Mellansundet stängdes 1941. Ett par ansökningar att få öppna den 1943-44 avvisades. År 1945 ändrade fru Welin tonen, och då hade hon bättre lycka, men när hon två år senare åter begärde rätten att servera vin och öl, blev svaret bestämt nej. Fullmäktige tyckte att det kunde räcka med Kvicksund. Även där hade vinserveringen legat nere i 40-talets början. De kommunala myndigheterna hade ansett sig böra kräva en garanti för ordningar som blott en yngre, välrenommerad manlig hovmästare kunde ge. Det villkoret hade emellertid fyllts 1942, och så hade Kvicksunds hotell återvunnit sitt gamla tillstånd att servera vin och öl till spisande gäster.

Även om pulsen kändes snabbare, nu som förr, i den kommunala församlingen då fråga var om nykterheten än då det gällde mer materiella ting, så låg naturligtvis det kommunala arbetets tyngdpunkt inom ett annat område, byggnads- och planverksamhetens. I juni 1941 lade fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden på fullmäktiges bord ett förslag avseende ombyggnad av ålderdomshemmet för 35.000 kronor av lånemedel. Kantor Werner Holmberg opponerade sig. Frågan tarvade bättre utredning. Den måste offentligt diskuteras, och samgående med grannkommunerna borde prövas. Representanter för fattigvården klargjorde emellertid, att omgivande kommuner redan klarat sin hemvårdsfråga, och Ridderstolpe framhöll, att ärendets behandling i vedertagande demokratisk ordning i fullmäktigeförsamlingen onödiggjorde särskilda opinionsmöten. Fullmäktige beslöt i enlighet med förslaget. Herr Holmberg reserverade sig., förmenande att folkminskning och folkpensioner komma att reducera de vårdbehövandes antal. Det blev ett krigsbygge. Våren 1943 beviljades 15.000 kr. i tilläggsanslag, senare s.å 4.55 kr till inredning.

Efter krigets förväntades arbetslöshet. I januari 1945 tillsattes en arbetslöshetnämnd under ordförandeskap av Anton Nilsson ´, nu innehavare av Strömsholmstvätten. Det året borrades efter vatten för ålderdomshem och skola. En motion väcktes av Anton och Ada Nilsson, Westlund, Arthur Karlström och Sven Eriksson, att mark skulle förvärvas på central plats för planering och tomtförsäljning. Ridderstolpe och Rytterne Idrotssällskap ställde förslag om in inrättande av en idrottsplats för 34.500 kr. på av den förre donerad mark. Det gällde att motverka flykten från landsbygden. Man ville se optimistiskt på framtiden, sedan freden vunnits. Idrottsplatsen byggdes, med stor insats av privata resurser, under de följande åren. Till ett ursprungligt kommunalt anslag på 10.000 kr .lades i kommuns sista månad ytterligare 5.000 kr.

I markfrågan kom förslag 1947 kom förslag 1947. Kommitterade siktade på tomtindelning av ett område 400 m. från Nyckelön fick nu sin kompetens vidgad till hela kommunen. Den lantliga Törnrosasömnen var över. Intresset riktades främst mot Borgåsund och trakten däromkring, men de klartänkta bland fullmäktige frågade sig också, var man försummat göra på Nyckelön. Till utredning härutinnan anslogs i oktober 1948 15.000 kr.

Planerna för Strömsholm stoppades 1949 tillfälligt av bostadsstyrelsen- domänverket som krävde byggnadsplan. Kommitterade under Anton Nilsson föreslog, att en sådan skulle utarbetas. Kostnaderna kommo att belöpa till 7.300 kr., men man voro ej förvarad med att ligga still. Av de få tillgängliga tomterna innehades de flesta av pensionärer. De produktiva familjerna tvingades att söka sig mark å annat håll. Handlade man ej komma man 25 år för sent som på Nyckelön. Fullmäktige beslöt enligt förslaget. I detta sammanhang noteras, att kommunala bostadstilägg för pensionärer infördes 1948 efter motion av Anton och Ada Nilsson m fl.

Man ville bygga för en ny generation. Man byggde också skola. År 1948 infördes B 1- formen i Rytterne, en 7:e klass och 39 veckors undervisning. I december fattades två viktig beslut. Vikhus småskola indrogs, och 60.000 kr. anslogs till skolbyggnad inom St:Ekeby skolområde. Kantor Holmberg reserverade sig. Han hade önskat, att halva beloppet satts på en upprustning av kyrkskolan. Året efter beslöts sammanbyggning av lärarbostäderna i St:Ekeby. På skolområdets periferi rådde också aktivitet. ABF- avdelningen fick från 1940 kommunala pengar till musikskoleverksamhet, och 1950 ordnade biblioteksväsendet med centralstyrelse. Körsången fick också ett litet stycke av den kommunala kakan.

Det råder intet tvivel om att denna Rytterne kommuns långsiktiga satsning över flera områden för ortens utveckling i hög grad berodde på den förestående kommunindelningsreformen. Det gällde att rädda åt bygden vad räddas kunde av framtid. Samtidigt som Carlsson i Sylta och Anton Nilsson i oktober 1946 befullmäktigades att föra kommunens talan vid en första konferens om sammanläggningen i Västerås, överlämnade fullmäktige kommunalhuset till den kyrkliga kommunen. Man önskad ej se denna lokals disposition gjord beroende av fjärran herrar. I vad avsåg själva sammanläggningar rådde absolut enighet bland fullmäktige. Gunnar Carlsson ansågs nog egentligen, att kommunen hade förutsättningar att klara sig själv. Med detta var blott en meningsskiftning. En mängd gemenssamma band förenade Rytterne med Säby och Kolbäck. De banden blev för övrigt allt fler och allt intimare. De tre kommunerna hade rent av under kriget skaffat sig en gemensam vänort i Finland Mäntää, och en samarbetskommitté för Kobäcksorten hade bildats under ordförandeskap av prosten Axel Ericsson. Pingsten 1949 sjöng ett 40-tal finländska sångare i skönt broderskap tillsammans med Säby manskör på skilda ställen i bygden. Den primärutredning som gjorts på central ort angav den av Rytternefullmäktige önskade lösningen som huvudalternativ, kombinationen Dingtuna-Rytterne som en sekundär möjlighet. Fullmäktige hävdade under fortlöpande kontrakt med ärendet 1947, att man aldrig haft något gemensamt med Dingtuna, att en stor skog effektivt skilde de båda socknarna från varandra och att en kommun Dingtuna-Rytterne ej bleve bärkraftig. I vad avsåg huvudalternativet gick man hårt in för det ursprungliga arbetsnamnet "Strömsholm kommun", och givetvis ville man helst se förvaltningen förlagd till Strömsholm. I slutfasen av frågans behandling tvangs man emellertid att överge alla särsynpunkter och koncentrera sig på att söka hindra vad man ville betrakta som en katastrof, bildandet av ett av kommerskollegiet föreslaget kommunkonglomerat Rytterne-Dingtuna-Lillhärad-Västerås-Barkarö. Inrikesministern uppvaktades av bl. a fullmäktigepresidiet.

Det var på sommaren 1949. I medvetande om splittringens vådor arbetade man då för en Kolbäcks storkommun med Kolbäck som centralort. Man lyckades. På förslag av Ridderstolpe hade man gett plats åt en dam i delegationen. Enligt malisen var det som gjorde susen.

Innan den nya kommunen med 1952 års ingång trädde till, gällde det att få så mycket gjort som möjligt. I verket härför stod alla samman som en man. Anton Nilsson talade i december 1947 om "den samförståndsanda som under senare år varit rådande mellan de olika partierna". Det var en skön konsert som spelades upp av Rytterne fullmäktige. Blott i en fråga var man ej alldeles ense. Det gällde att i sista stund skaffa vad redan fans flerstädes i kommunerna, en bygdegård. I oktober 1950 kom inför fullmäktige en begäran från Rytterne Krona om ett anslag stort 3000 kr för renovering av logelokalen i Sorby. Kommunalnämnden önskade se byggnaden vidgad med bl. a scenutrymme. Kostnaden bleve 23400 kr Kommunen kunde tillskjuta 10000. Lokalen borde öppnas för allmänheten. Ridderstolpe hade Rytternedelen av Kolbäcks Gästgivareskjutsförenings avvecklingskapital i bakfickan, 24000 kr., men de pengar var han mest benägen att satsa på en hembygdsgård vid kyrkan. Jämte statsbidrag och av Bondeförbundet till bygdegård avsatta medel borde de räcka långt. Han trodde sig våga räkna med övriga intressenters medverkan. Bl. a hade han intecknat ett förmånligt yttrande i saken av ordföranden i böndernas fullmäktigegrupp, nämndeman Carlsson. Här missräknade han sig emellertid. Carlsson hade bundit sig för kommunalnämndens förslag. Han sade sig ej våga tro på snar enighet mellan samtliga hembygdsgårdsintressenter, och han trodde att kostnaderna underskattats av Ridderstolpe. Det kunde också bli svårt att få byggnadstillstånd, när en annan lokal funnes. Kantor Holmberg yrkade uppskov i och för försäljning av denna lokal. Sven Eriksson framhöll, att logen under alla förhållanden tänkte behålla och reparera sitt ordenshus. Ada Nilsson vädjade till fullmäktige att hjälpa godtemplarna. En annan socialdemokratisk fullmäktig undrade, om ej de 24000 kunde disponeras för Sorbylokalen. Ridderstolpe svarade, att han icke kunde tänka sig föreslå något sådant. Fullmäktige följde kommunalnämnden. Inför kommunsammanslagningen fonderades ett år senare de 10 000 till Sorbylokalen.

När man i protokollen följer gången av detta Rytternefullmäktiges sista stora ärende, kommer man att tänka på en händelse inför den höga församlingen 1943. Greve Ridderstolpe var skogsbrandfogde i kommunen. Hans ersättare var Fritz Larsson i Sylta. Länsskogsbrandchefen hade emellertid funnit skäl till anmärkningar mot denne i samband med en brand i augusti 1942, och KB ansåg sig därför hindrad att utse Larsson till vicefogde. Ridderstolpe skrev en lång inlaga, vari han klargjorde förloppet och utvecklade sin medhjälpares förtjänster.  Frejdigt och med gott humör drog han i härnad för en god sak. Så även i bygdegårdsfrågan. Efter lär de flesta ha insett, att han hade rätt.

Det var Ridderstolpe som fick organisera fullmäktiges avslutningssamkväm inför kommunsammanläggningen. Det ägde rum på Kvicksunds hotell. Landshövding Conrad Jonsson överlämnade Landskommunernas Förbunds medalj till Gunnar Carlsson. Ridderstolpe tackade Anton Nilsson. Med anselning på den historiska platsen och dess fornlämningar citerade han Esaias Tegnèr.

"Sök ej uti Nordens grifter

minnet blott av kamp och krig

Även fredliga bedrifter

Välvde högar över sig.”

Fullmäktiges ordförande hade framför många av de för länge sedan gångna haft sinnets stål och vetat bruka det i fredligt värv. Hans ledstjärna hade varit "lika rätt åt alla". Aldrig hade han "låtit partipolitiken påverka kommunalfullmäktiges beslut". En enhällig kommun förstods "att sätta värde på en gentleman". Det synbara tecknet härpå var en silvertallrik, det hörbara ett fyrfaldigt leve.

Västerås i stadsarkivet den 31 januari 1971

(Sven Olsson)

Stadsarkivarie