H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

854   TORTUNA KOMMUNARKIV

Tortuna kommuns historia är historien om en bondedemokrati i lugn utveckling. Som mångenstädes hade sockenstämman här stått under ecklesiastik ledning. Kommunalstämman övertog med år 1863 sockenstämmans fattigvårdande funktioner och även dess ordförande, komministern Th Tideström. Denne avhållne prästman blev även kommunalstämmans förste preses. Men den kyrkliga eran i socknens lekmannastyre blev kort. Med år 1867 inträdde i ledningen för stämman nämndemannen Gustaf Johansson i Dräggesta och i nämndens presidium possessionaten, senare riksdagsmannen Eric Johan Mallmin i Östra Åby. De båda förtroendeposterna blev delade blott en period. Med år 1871 övertogs båda av hemmansägaren Adolf Andersson i Sörby. Han styrde kommunen ett helt decennium, intilldess han med 1880 års utgång blev försatt i indisponibilitet genom utarrendering av egendomar. Han följdes av hemmansägaren Johan Ericsson i Fors.

De första årtiondena av kommunens historia var lugna. Här blott några glimtar av händelseförloppet. År 1864 engagerade sig kommunen anslagsvägen för den nya skarpskytterörelsen. År 1865 tog man avstånd från tanken på att grunda ett mejeri i orten, då 40 kannor mjölk dagligen ej kunde garanteras (mejeriet kom dock senare).  

År 1869 följde stämman enhälligt landssekreterare Curry Treffenberg eldande apell för aktieteckning i östra länsdelens första järnväg, planerad Köping-Västerås-Sevalla för anknytning där till en statsbana Stockholm-Bergslagen. Trettio aktier á 100 Rdr tecknades. Projektet förföll, då riksdagen 1870 lät bergslagsbanan falla, men inflytelserika privata intressenter i huvudstaden, Västerås och Bergslagen grep snabbt in. Den 26 november 1870 inbjöd ett konsortium med överståthållaren G Bildt i spetsen till aktieteckning i ett bolag för byggande av järnväg dels Tureberg-Sevalla-Engelsberg, dels Sevalla-Västerås-Köping. I kungörelse den 30 december manade KB länets kommuner att ta ställning till projektet. Och den 19 januari 1871 var Treffenberg åter i Tortuna. Även nu fick han en enhällig stämma med sig. Även nu bestämdes aktiebeloppet till 3.000 Rdr. Förutsättningarna ändrades snabbt. Riksdagen bestämde sig för en sträckning för Norra stambanan nordvästut över Sala. Sevalla som greningspunkt för SWB-järnvägen kunde ej vidhållas. Sörby på gränsen mellan Hubbo och Tillberga ersatte.

Järnvägen kom så att löpa genom Tortuna. Detta reducerade givetvis ej den kommunala entusiasmen. Stämman blev vid sitt engagemang, ja, man utökade det i byggspurten i augusti 1875 med 2.000 kronor. Även denna gång var beslutet enhälligt. Även under följande år figurerar järnvägen då och då i stämmoprotokollen, men nu gäller det klagomål över dåliga morgonförbindelser och över att snälltågen går Tortuna station förbi.

Annars rör sig debatten, när sådan förekommer, väsentligen kring omfånget av vägbyggnadsskyldiges engagemang för häradets vägar - vägbyggandet var en stor kommunal fråga i 70-, 80,- och 90-talen - valfrågor, prästgårdsbyggnad, läseri, fattigvård och postbefordran. År 1880 gjorde järnvägsinspektoren A Eriksson i Bollsta en rätt brutal aktion mot hemmasonen A Karlsson i Västra Åby som gjort sig obekväm vid stationen.  "Enligt min uppfattning" yttrade Eriksson i kommunalnämnden, " har karlen utpräglad läsardille, och som sådan är han för allmänna säkerheten vådlig, helst då det gäller qvinnor och barn, som han måhända kan förstöra både kropp och själ för".  Nämnden var till sin heder mindre ängslig än Eriksson. Denna visade även eljes bristfälligt omdöme. År 1881 yttrade han sig i stämman, att "de personer som genom liderlighet och sedeslöshet råkat i fattigdom" ej borde få understöd eller logi på fattighuset; barnen borde utackorderas och mödrarna föda sig som tjänstehjon. Förslaget manövrerades undan på formella grunder. Även ett Sevallaförslag till omläggning av postföringen från linjen Tortuna-Sevalla till linjen Hedensberg-Sevalla kunde avvärjas.

Tingshusbyggnadsfrågan, som i så hög grad "rörde gemöterna" i Sevallastämman 1895, gick ej heller Tortuna oanmärkt förbi. Där hade man ej haft något emot ett måttligt engagemang i ett bolag för uppförande av ett hus i Västerås med rum att hyra för bl a tingslaget och dess domhavande. Men när beslut fattades om byggande av ett separat tingshus med våning för häradshövdingen, drog man på sina håll öronen åt sig. Protestanterna med stationsinspektoren M Nilsson i spetsen fick stämman med sig, men man var för sent ute.

Efter 15 långa år avlöstes Johan Eriksson år 1896 som kommunalordförande av Arvid Johansson i Nicktuna. Stämmorna blir nu livligare. På förslag av den gamle prosten A F Johansson anskaffas 1898 fotografier av församlingens donatorer. År 1900 inträffar en cause celebre. En av donationerna står intecknad i den avlidne donators hemman, Nedersta, men kommunen har försummat att förnya inteckningen, och efterträdaren vid gården vägrar fullföljd av testators vilja med mindre hans eget namn också inflyter i donationens benämning. Kommunen faller undan. Samma år är det nämndemannaval. Ny chikan. J R Bergström i Ekeby väljes. Efter klubbslag begär emellertid främste medtävlaren Alfred Bolin i Ekeby votering. Sådan vägras. Bolin reserverar sig. År 1904 tar organisten August Molander initiativ till bildande av en föreläsningsförening. Det blir en sådan för häradet. År 1906 står den första striden i nykterhetsfrågan. Den gällde 30 kronor till Blå Bandet. Det blev votering; 18 var för, 8 emot, men fyrkarna var jämnare, 1304 mot 1277. Storgubbarna höll på brännvinet.

År 1907 inbjöd Tillberga kommun till samverkan för uppförande av gemensaqm fattiggård. Deputerade utsågs, och överläggningar förekom. Men längre kom man ej. Tortunastämman fann projektet för vittutseende, dyrt utan garanti för bättre förhållanden för de fattiga. Dessutom kunde förväntas förstatligande av fattigvården. År 1909 avvisades ett nytt uppkast till lösning av fattiggårdsfrågan över kommungränserna. Den gången föreslogs en fattiggård för hela häradet.

Året efter i september står Bolin i Ekeby åter i det kommunala rampljuset. Hans stora allmänintresse hade renderat honom ett ombudsmannaskap vid vägstämma. Han hade, som det ansågs driven av egenintresse, djupt engagerat sig för anläggning av en väg Nortuna-Ekeby-Hedensberg. Kommunalstämman tog avstånd från honom och valde nya ombud. Men Bolin var en stridens man. Han hävdade "på det bestämdaste att  då han en gång fått uppdraget att under året föra vägbyggnadsskyldiges talan så skulle han äfven begagna sig af denna rätt, äfven i föreliggande vägfråga". Formellt var han i sin fulla rätt, och i sak besegrade han sina häcklare. Han lyckades i november 1910 avpressa stämman ett låt vara svalt erkännande av det berättigade i den föreslagna vägdragningen. I en något senare stridsfråga det året, rörande den nydebiterade hundskattens användning, hade han mindre framgång. Han önskade medlens fondering och räntans användning till julgåvor åt de fattiga.  Molanders vädjan om skolmateriel till fattigbarn samlade fler röster. Och ett år senare lider Bolin ett nytt, mer kännbart nederlag. Han kräver kommunal borgen för en hos honom boende arbetares hyra, alt. annan bostad genom kommunens försorg. Kommunalnämnden avslår; hjälp gåves blott den som själv både därom. Stämman följer nämnden. Bolin reserverar sig. I mars 1912 drar Bolin för stämman en räkning för resa till Stockholm förkommunen som ordföranden ej velat betala. Det gäller 10:50. Resultat: Enhälligt avslag, sedan ingen utom Bolin velat yttra sig.

Detta var Arvid Johanssons sista strid som kommunalordförande. Med år 1913 efterträds han efter mer än 16 år vid styret av lantbrukare Gunnar Wässman i Lundby. Men även han får besvär med Bolin. Vid vägstämma i maj 1913 tillstyrker kommunens ombud vägbyggnad Kungsåra-Björksta, "trots att allmänna meningen inom kommunen är, att nämnda vägbyggnad icke är för allmänheten nödig".  Det blir storm på kommunalstämma i juni. Bolin hör till dem som denna gång högljuddast yrkar på nyval av ombud. Mot sig har han bl a Arvid Johansson. Bolin hemför en lysande seger. Då han tre år senare, "till lättnad och trygghet för ordföranden" söker få de fonderade kommunala medlen placerade i Statens 5-procentiga obligationer, får han mindre framgång, men stämman uttalar respektfullt sitt "erkännande över Herr Bolins synnerliga omtanke om kommunens medel". Han var nu och senare revisor vid kommunens räkenskaper.

Under krigstiden domineras givetvis det kommunala arbetet av åtgärder för lindring av krisens verkningar, för bekämpande av dyrtid och anskaffning av livsförnödenheter. Wässman blir livsmedelsnämndens förste ordförande. Men han orkar ej utan ersätts av Oskar Pettersson i Nyby, denne i sin tur av Ernst Nordström. Vid dennes sida verkar under den svåraste tiden f fjärdingsman C M Carlsson i Hvilan och stationsmästare David Olsson. Å ena sidan var Bolin ej nöjd med den kombinationen. Å andra sidan hade de tre åtskilligt menligt att säga om Petterssons sätt att rykta sitt värv. Krisförvaltningen kostade kommunen rätt vackra slantar, ej minst i förtroendemannaarvoden.

Ytterligare några anteckningar från denna epok. År 1915 organiserades av August Molander ortens brandskydd. Kommunen stödde med anslag borgmästare Johan Karlssons ridande polis från början 1912 intilldess den liberale David Olsson år 1918 lyckades slå Molander i en votering. Dessa båda herrar hade även i andra frågor skilda meningar. Olsson hävdade biblioteksintresset, Molander föreläsningsverksamhetens legitima krav på kommunalt stöd. År 1920 upplöstes föreläsningsföreningen för att fyra år senare återkomma, livligt omhuldad av den nye organisten Bror Carlsson. En särskild nykterhetsnämnd tillsattes 1917 på förslag av Oskar Pettersson. Nytt fattigvårdsreglemente antogs år 1919, varvid konstaterades att vårdtagarnas antal var blott 5, alla omhändertagna i hem eller utackorderade. En svår förlust led kommunen, när den allmänt omtyckte nämndeman Emil Andersson i Nortuna 1918 flyttade till Västerås, lämnande åtskilliga viktiga uppdrag.

Med år 1923 avgick Gunnar Wässman från en av sina presidieposter, den i den nu från kommunalnämnden skilda fattigvårdsstyrelsen. Lantbrukare Oscar Larsson i Bollsta följde här. Arbetet i nämnden hade ökat, då den med år 1922 blev även arbetslöshetskommitté. En särskild barnavårdsnämnd tillsattes år 1925. Dess förste ordförande blev kyrkoherden Ragnar Lindahl. År 1926 gick Alfred Bolin ur tiden, "i varma ordalag" hyllad av partivännen Molander.

Tjugotalet är tiden för de första kommunalförbundens tillkomst. År 1927 bildades, av Hubbo, Tillberga, Tortuna och Sevalla, Tillberga polisdistrikt. Samma år hade Tortunastämman att ta ställning till en inbjudan att samverka till ett ålderdomshem i Tillberga. Inviten avslogs på förslag av Molander och påföljande år färdigbildades enligt äldre planer Badelunda-Björksta-Tortuna fattigvårdsförbund. Ålderdomshem uppfördes i Badelunda åren 1929-1930. Någon hårdare politisk strid förekom ej under 20-talet. Det kan dock nämnas, att banvakten Victor Karlsson år 1927-28 gick genom alla instanser med besvär över ett stämmans beslut att undanröja en greve Alexander Hamilton oriktigt påförd debitering. Hamilton lät halva restituerade beloppet gå till kyrkans restaurering. Med utgången av år 1930 lämnade Wässman efter 19 år kommunalnämndens presidium. Hans efterträdare blev lantbrukare Lambert Karlsson i Hälla. Wässman avled hösten 1934. Ordförande i kommunalstämman därefter blev nämndeman Erik Larsson i Nicktuna.

Det begynnande 30-talets stora bekymmer var arbetslösheten. Särskilt svår var den ej i Tortuna, men kommunen satsade ändå några tusen på dess lindrande. Pengarna gick huvudsakligen till arbeten på Uppsalavägen. Det ringa antalet hemmafödslar aktualiserade ett nytt kommunförbund. År 1932 bildades av Hubbo, Tillberga, Sevalla, Tortuna och Björksta ett barnmorskedistrikt med barnmorska i Tortuna. Fyra år senare bildade de tre sistnämnda kommunerna ett sjukvårdsförbund med distriktssköterska i Tortuna. 1937 års stora ärende var badhusfrågan. Lambert Karlsson ville nyttja det nedlagda mejeriet för ändamålet. C L Borén m fl ville bygga nytt. Kostnaderna skrämde projektet in i det oroliga 40-talet.

Med år 1939 fick Tortuna kommunalfullmäktige 20 ledamöter. Ordförande blev snickaren Elis Pettersson i Vänhem (soc). Efter hans avflyttning 1942 inträdde i presidiet lantbrukaren Ingvar Johansson i Vändle. Ordförande i fattigvårdsstyrelsen blev med år 1945 Olof Larsson i Ängesta. Tortuna kommuns sista decennium är en relativt händelserik epok. År 1944 infördes 7:e skolåret och 39 veckors lästid i skolan. År 1947 nedlades Häpplinge skola. Samma år byggdes lärarbostad vid kyrkskolan. Byggnaden skulle enligt plan ha omfattat även våning för hemsyster. Kostnadsskäl fick motivera begränsningen. En hemhjälpsnämnd tillsattes emellertid 1948. Hemvårdarinna på halvtid utsågs. Och hemhjälpsförbund bildades med Sevalla.

Idrottsplats anlades 1947-48, delvis med medel erhållna vid försäljning av järnvägsaktierna. Olof Larsson motionerade om pensionärshem och om simbad. Lammi blev Tortuna kommuns fadderort i Finland. Lennart Spong framdrev  1945 beslut om brandförsvarsförbund med Björksta. Men samma år begynte samtalen i och med länsstyrelsen om ny kommunindelning i länet. Den 16 december röstade fullmäktige i frågan. Tolv av de närvarande önskade sammanslagning med Tillberga, Hubbo och Sevalla, 6 med blott Sevalla, 1 med Irsta m fl socknar. Olof Larsson önskade se brandförsvarsfrågan lagd på is. Förbundet kom emellertid till. Men kommunreformen mognade. I ett yttrande till KB den 15 december 1946 framfördes med kraft fullmäktigemajoritetens mening. Den blev också vederbörligen beaktad.  Med år 1952 uppgick Tortuna i Tillberga storkommun. Den 16 december hölls sista fullmäktigesammanträdet i Tortuna hembyggdsgård. Ett fyrfalldigt Leve Sverige skallade, och ordföranden gav uttryck åt förhoppningen, att trivseln skulle bli lika god i storkommunen som den varit i den mindre enheten.

Västerås i stadsarkivet den 15 augusti 1967

Sven Olsson

Stadsarkivarie