H I S T O R I K

Västerås stadsarkiv

856   ÄNGSÖ KOMMUNARKIV

Ängsö borgerliga kommuns historia (1863-1951) skiljer sig på ett avgörande sätt från grannkommunernas. Här är det icke godsägarna och de självägande bönderna som råder utan arrendatorerna - en flyktigare kategori av bebyggare med grundare rätter i orten.  Man förmärker ingen stor lokalpatriotism . Kommunalpolitiken blir ofta blott ett arbete som måste skötas. Däri inbegriper ibland prästerskap och skolfolk, någon gång även jordägaren, herren till Ängsö. Gärna sitter i kommunalnämndens ledning den skrivstarke, kanske skolläraren, i stämmopresidiet någon av storarrendatorerna.

Ett starkt tandem var i starten inspektoren på Ängsö Johan Röndell, länge ordförande i stämman, och organisten Gustaf Ephraim Hiller, än längre ordförande i nämnden.

Ängsö kommun tog ingen del i aktieteckning för Bergslagsbanan 1869-1875. Frågan förekom ej ens hos stämman vid avgörandet i början av år 1871. År 1875, inför färdigställandet av SWB, föreligger en framställning om deltagande i den kompletterande aktieteckningen, men då "ende jord- och fastighetsegaren inom Socknen Högvälborne Herr Grefve Axel Piper är bortrest för förbättrande af sin helsa", låter stämman utan någon allvarligare prövning frågan falla. I stället sysslar man med lokala mindre economica. År 1871 inrättades ett kommissionskontor för tjänstefolk hos bokhållaren på Ängsö gård H Hallongren, detta för undvikande av folkmarknaderna i Västerås. Man hade bekymmer med besättande av barnmorsketjänsten som man ej ansåg sig kunna dela med annan kommun på grund av svåra kommunikationer till öarna. Man förhandlade om färjetaxan vid Engsösund och om väghållningen i häradet. Man protesterade kraftigt mot ådömd del i breddning av vägar i Sevalla, medan man själv hade att enskilt hålla färja och väg vid Spånsundet (1876-79). Man avslog i likhet med grannkommunerna saklöst en vädjan om bidrag till Tärna folkhögskola (1876), men man inrättade ett sockenbibliotek.

Röndell avgick 1875 ersattes som stämmoordförande av kyrkoherde D Erlandsson, denne i sin tur i januari 1877, i samband med flyttning från orten, av "patron" Carl Holmqvist, arrendator på Ängsö gård. Holmqvist åtog sig i december 1877 att hålla extra poststation på gården, utan kostnad, i samband med lantbrevbäringens genomförande. Oskar Holmqvist i Kärn blev nu nämndens ordförande. Hundskatt infördes, första året använd för förvärv av kartverk och djurplanscher till skolan. Ängsö kommuna affärer hade blivit den Homqvistska familjens. År 1878 inträffade en belysande incident. Till ledamöter i Engsö och Björksta Bevillningskommitté hade utsetts Oskar Holmqvist samt Carl Engvall i Löttorp. Ordföranden i kommittén patron A Knorring på Målhammar förklarade dem inkompetenta. De förmenades sakna erforderlig ekonomisk-rättslig status. Ängsöstämman, där Carl Holmqvist förde protokollet, reste sig i indignation och förklarade. Ängsö gård och socken ägdes av greve Ludvig Piper. Gården arrenderades av Carl Holmqvist. Han och andra hade erlagt utskylder för 1877 och påförts fyrktal. Sådant hade så långt man kunde minnas ansetts konstituera rösträtt och valbarhet, varom Knorring "ej borde vara okunnig". Man vägrade åtgärd, "utan hade Knorring att, ifall han äskade annt val, dermed i enlighet med lag och författningar förfara".

Detta var en momentan störning, men förhållandet mellan jordägaren och de kommunalt verksamma medborgarna var onekligen ett problem med flera sidor. I december 1879 ingav greve Piper till kommunen räkning över utförd reparation av prästgården. Stämman beslöt betala, dock ej till högre belopp än enligt syn. I början av mars 1880 inkom till stämman en framställning från åtskilliga sockenbor med Jan Andersson i Ektorp i spetsen, att greven skulle åläggas att betala deras kommunalutskylder. Stämman ställde sig helt avvisande. Senare i samma månad uppsade stämman barnmorskan Sofi Ericsson, verksam i orten sedan 1872 och nu gift med torparen Carl Johansson i Storängen. Nytt kontrakt med henne, gynnsammare för kommunen, undertecknades den 27 september samma år. Det skedde under tryck ovanfrån. Greve Ludvig Piper hade anmält kommunen för att under någon tid efter stämmoprotokollet, författat av ordföranden, tillkommit efter diktamen av fru Sofi. Nu var ej blott greven utan även kronofogden närvarande på stämman. "Arrendatorn Carl Holmqvist bestred den osanna uppgiften, att han förbjudit eller kunnat förbjuda hvarken barnmorskan Johanssons intyg, hvaraf synes, att han t o m hänvisat för sjukbesök till henne samt i öfrigt aftalat med barnmorskan Paul (Sofis företräderska) tjenstgöring, men framhöll deremot, att Herr Grefve Piper, enligt barnmorskan Pauls uppgift till honom, förbjudit henne att tjenstgöra, hvilken uppgift af Kyrkoherden Anton Ågren besannades och af Herr Grefve Piper bestreds." Stämman  fäste intet avseende vid greve Pipers besvär. Sofi Johansson lämnade något år senare orten.

Den stora ekonomiska angelägenheten i denna tid var skolhusbygget. Carl Holmqvist skänkte därtill 1.000 kronor, och halva kostnaden skulle, enligt löfte, täckas av greve Piper. Men hans bidrag utföll ej automatiskt. Den 16 april 1881 uppdrogs åt stämmans ordförande "att dessa medel indrifwa". Vad det gällde var ej mindre än 2.340 kronor. Det torde ha varit lättare för Holmqvist att ta emot stämmans uppdrag än att verkställa det. Och i mars 1882 tvangs han låta det gå vidare till skol- och kyrkorådet. Det fanns väl också andra friktionsytor mellan slottsherren och den trotsiga stämmoledningen. I mars 1881 begärde stämman av greven en ny färja och nya båtar vid Engsösund. Man fick timret. Resten fick kommunen stå för. Ett annat stridigt spörsmål var frågan om Hallingen och Kurö. En del av Hallingen hörde till Fogdö i Sörmland, Kurö gård, ehuru en del av Ängsön, till Teda i Uppland, enligt traditionen en följd av ett missförhållande fordom mellan ägarna till Ängsö och Kurö gårdar. Stämman förordnade i samband med pågående översyn av rikets administrativa indelning i juli 1881 inkorporering med Ängsö av St. Hallingen och Kurö. Barnen på Kurö hade vid svårframkomlighet sjöledes vår och höst måst anlita Ängsö skola. St. Hallingen kom till Ängsö såsmåningom, så ej Kurö. Greve Piper torde ha hört till dem som bromsade.

Det Holmqvistska dominiet föll efter kort tid. Oskar Holmqvist lämnade sin plats i nämndpresidiet under löpande valperiod till Johan Johansson i L. Utön, vilken i sin tur med år 1881 ersattes av den rutinerade G E Hiller. Carl Holmqvists ordförandeskap i stämman togs upp med ingången av år 1883 av greve Piper själv.

Ett patrialkaliskt skede begynner. Greve Piper reparerar Klockartorpet och ställer det till fattigvårdens förfogande som andra fattighus jämte Stamdal (1883). Han skänker också kommunen bostad åt barnmorskan på klockarboställets mark. Men greve Piper tröttnar. I november 1885 drar han sig tillbaka, lämnande stämmopresidiet åt C E Pettersson på Måholmen.

En lugn period följer. Enda frågan av vikt är en uppgörelse med slottsherren om täckande av kostnaderna för reparation av prästgården (1886). C E Pettersson avgår i december 1888. Och

G E Hiller tar hand även om stämman. Fattighuset i Stamdal börjar nu bli bofälligt. I december 1890 förklarar stämman, att det måste ersättas med ett nytt, då det är "alldeles för litet och i föga öfverensstämmelse med tidens humanistiska fordringar". Man ville ställa sitt hopp till baron Carl Lovisin i Strängnäs, grevens svåger och förvaltare av Ängsö gård under 90-talet. Men baron Lovisin lovar blott bestå virke. Därför - det var i mars 1891 - "avslogs frågan, då Arrendatorerna, förut högt beskattade, ej kunde acta huru länge de kunde hafva sin tid på Engsö". En karakteristisk vändning! Reparation av Stamdal beslöts i oktober 1893. Andra bekymmer i 90-talet var de täta barnmorskebytena och underhåll och förnyelse av färjor och färjlinor. Åren 1895-96 processar man mot kaptenen på ångfartyget Engsö om en förstörd lina, och år 1898 inledde man en mångårig aktion för byggande av bro över Spånsundet med häradsmedel.

I december 1896 lämnade Hiller stämmopresidiet till arrendatorn Gustaf Andersson i L Näs. Denne gick efter en period, efterträdd av inspektoren på Ängsö gård C F Jansson. Men Hiller satt kvar som nämndens ordförande och kassaförvaltare. År 1902 fick han Patriotiska Sällskapets guldmedalj. Det var en välförtjänst belöning för lång och trogen tjänst. I december 1905 lämnade han omsider kommunkassan till skogvaktaren och fjärdingsmannen Karl Johan Falk. Året efter dog han, och sedan C F Jansson några månader fört klubban i nämnden, inträdde Falk även här i den gamle trotjänarens ställe. Samtidigt blev nye skolläraren Gerhard Elwin stämmans ordförande.

Skall något nämnas från dessa lugna år i det nya seklets början, blir det en aktion av friherre Melker Falkenberg att få sin gård Kurö överförd till Ängsö kommun. Han åberopar rådande svårighet med skol- och kyrkogång. Stämman tillstyrker enhälligt - men t.v. utan framgång. Men Falkenberg får kommunala förtroenden i Ängsö. Måhända kan också förtjäna nämnas att hundskatten här som annorstädes vid denna tid företrädesvis brukades till sociala skoländamål, slöjdskolan, läroböcker och beklädnad åt behövande barn.

Elwin flyttade efter kort tjänstgöring från orten, och in i stämmoledningen trädde med år 1910 den nye herren till Ängsö greve Alfred Piper. Denne var en dugande man, vilken tillsammans med Falk med lugn auktoritet ledde kommunen genom krigstiden. Falk flyttade i april 1918. Alfred Piper tackade honom för de år han förestått nämndens affärer, "hvilket varit med omtanke så att det blifvit till Kommunens bästa". Ny ordförande i nämnden blev mejeristen i Engsösund Gottfrid Söderberg. Honom anförtroddes också ordförandeskapet i den i december 1918 bildade fattigvårdsstyrelsen. Här följdes han dock redan efter ett år av nämndeman Axel G Pettersson i St Näs.

Dessa vaktbyten var trots allt inte den största händelsen i krisslutets år. Det var i stället inkorporeringen av Kurö. Alfred Piper reserverade sig efter voteringsförlust 49-29, förgäves. Det var i augusti 1918. Ett annat betydelsefullt spörsmål var frågan om vägunderhållet Ängsö gård - Långholmen. År 1920 fick kommunen föreläggande att iståndsätta denna väg för vägdelning. Greve Piper kunde ej lova att själv låta ombesörja detta, men stämman resolverade positivt - ett gott steg på vägen till skapande av bättre kommunikationer med fastlandet. Den dominerande frågan i 20-talet var eljes fattigvården. Kärrbo önskade flerkommunsamverkan för anstaltsfrågans lösning. Irsta vacklade. Kungsåra bromsade. Ängsö sade nej. Motiveringen gavs i svar på en skrivelse från KB den 1 november 1925. Man har, uppger man, blott ett fåtal understödstagare "vilka äro nöjda med sina bostäder och den vård, som lämnas dem inom kommunen och med säkerhet ej önska lämna de bostäder, som de nu bebo". En kommitté tillsattes med uppgift att trygga ett begränsat antal platser vid behov i någon angränsande kommuns ålderdomshem. I december 1926 nåddes också en överenskommelse mellan Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö om att man skulle hyra in sina av anstaltsvård beroende gamla i Skultuna nya ålderdomshem. Detta var början till ett kommunalförbund. Ett reellt sådant ingicks något senare. I oktober 1927 träffade Björksta, Kungsåra och Engsö avtal om gemensam fjärdingsman från den 1 januari 1928, och i mars detta år bildades Björksta polisdistrikt. Vid ungefär samma tid sammanslogs Kärrbo, Kungsåra och Ängsö till en församling. Kyrkoherden stationerades i Kärrbo, komministern i Ängsö. I Kungsåra var man naturligt nog mindre väl till freds.

Alfred Piper gick med 1930 års utgång, efterträdd som stämmoordförande av arrendatorn på Ängsö gård G O Wistrand. Hans första stora ärende blev att klubba stämmans bekräftelse av sin negativa ståndpunkt till frågan om ett gemensamt ålderdomshem för södra Siende och Yttertjurbo. Stämman såg också med skepsis på ett förslag från länets barnmorskestyrelse om stationering av en barnmorska i Kungsåra, gemensam för den socknen, Ängsö och Kärrbo. Man tänkte med oro på sina öbor. Men, skrev Wistrand resignerat i protokollet, man torde få finna sig i det som blir billigast. Det fick man också. Det blev ett mycket stort barnmorskedistrikt som 1933 fastställdes, omfattande även Irsta och Björksta. Med större entusiasm engagerade sig stämman något senare i ett annat kommunförbund för ordnande av distriktssjukvården.

Nyåret 1932 ägde en märklig entré rum i Ängsö kommunala liv. Lantbrukaren Harald Engvall i Lilla Utön blev nämndens ordförande. I mars 1934 tog Wistrand avsked av stämman. Han fick en lyckönskan med ut i världen. Edvin Andersson i Löttorp följde honom i stämmoledningen. Detta var resultatet av en votering, vari greve Eric Piper blev slagen med siffrorna 10-6. Även om den efter Wistrand lediga platsen i kommunalnämnden voterade man. Gotthard Larsson i Lugnet fick 11 röster, Piper 4. Det var ett nederlag mindre för Piper själv än för högerpartiet. Gotthard Larsson blev senare ordförande i fattigvårdsstyrelsen.

Edvin Andersson gick redan i november 1937. Hans ersättare i stämmopresidiet blev arrendatorn Sven Jernberg, Ängsö gård. Denne försvann emellertid snabbt från trakten. Gamle beprövade Axel G Pettersson i St Näs tog över. Men snart steg en ny stark man fram i det kommunalpolitiska rampljuset, Jernbergs efterträdare i Ängsöarrendet Ivar Persson. Han blev i december 1939 vald till stämmans ordförande. I nämndpresidiet avlöstes Engvall med år 1940 av Gotthard Larsson, men han återkom fyra år senare.

Den nya tidens män i Ängsö behövde ej räkna så ängsligt med den lilla kommunens små medel som deras föregångare. För år 1936 hade kommunalnämndens ordförande av stämman tillerkänts ett arvode stort 300 kronor, fattigvårdsstyrelsens 150 kronor. KB underkände. Kommunen var för liten för så furstliga belöningar. Året efter var det emellertid fråga om större pengar. Den 13 december 1937 beslöt Ängsöstämman delta i ett kommunförbund för byggande av ett ålderdomshem i Irsta tillsammans med denna socken, Kärrbo och Kungsåra.

År 1945 lästes första versen av Ängsö kommuns svanesång. Överläggningarna om en ny kommunindelning inleddes. Ängsös intressen tillvaratogs av Ivar Persson och Harald Engvall. Den sista versen lästes den 16 december 1951. Den som gjorde det var Ivar Persson. Efter att ha tackat för gott samarbete och själv ha blivit tackad "för det utmärkta sätt på vilket stämman skötts" förklarade han "Ängsö borgerliga kommuns sista kommunalstämma avslutad".

Västerås i stadsarkivet den 28 februari 1968

Sven Olsson - stadsarkivarie

Engsöarkivet med handlingar knutna till Ängsö gård, Ängsö slott och personarkiv förvaras hos Riksarkivet.